Vår förlängda weekend i Nederländerna är över. Igår restes hela dagen hemåt med tåg och flyg, med liten paus i Amsterdam. Vi hann med de bästa bitarna av Rijksmuseum och blomtorget. Flygen till Bryssel var inhiberade. 

Sen var att ila tillbaka till Schiphol, ty nu granskar Europa sina resenärer ingående och det tar tid. Beväpnade vakter patrullerar. 

Att resa är upplevelser och förvåningar. Dystrast var vår taxichaufför i Gent. Han hade nyss nobbats av damen före oss i kön som inte ville åka med en invandrare.

”Jag tvingades hit som 6-åring för 29 år sen”, började han, skakande av vrede. ”Jag hatar belgarna”, fortsatte han och beskrev sitt liv fyllt av förtryck och mobbning i jobb, sjukvård, allt. 

Vad kunde vi göra för honom annat än låta honom rasa ut, berätta sin historia, bifalla. Och ge en rejäl dricks. Till en man som inte är terrorist, utan chaufför.

Men nog väckte mötet tankar. 

Idyll i Gent och Brygge, jodå. Våfflor och kroketter och slott och stor konst man bara sett i böcker förr. 

Choklad i berg och drivor – vem kan köpa alla dessa sötsaker? Spetsar och pynt. 

I ett Europa som kokar och sjuder under fasaden.

Kontrasterna är bjärta. 

När man sitter i ett tåg i flera timmar – som vår påtvingade landning i annat land och annan stad nu tvang oss till – hinner man också ta in mycket. 

Med en mobil glömd hemma och den andra med roamingen avstängd får blicken vara fäst på det som susar förbi utanför rutan.

Alltmedan tankar och själ vilar.