Det finns platser jag längtar till, ofta sådana jag besökt alltför hastigt. Till sådana hörde Gent och Brygge som dottern och jag betade av för några veckor sen. Dit hör också Venedig som jag hastat igenom några fjäskiga varv så jag inte har nån hygglig helhetsbild av härligheterna. 

Och sen har vi Oxford, också den staden flyktigt besökt på guidade turer. 

Oxford är för mig totalt mytomspunnet. Vi har förstås Brideshead revisited, vi har alla serierna mer eller mindre baserade på Colin Dexters deckare: Morse, Lewis, Endeavour. Jag har via TV och film och böcker (Barbara Pym och Hazel Holt ej att förglömma) vandrat genom varje vrå av Oxford, men inte på riktigt, inte med tid och inlevelse. 

Så när Fysikersamfundet i sommar planerar en resa till diverse fysikaliska institutioner i Oxford tänker jag haka på. Nej, jag tänker inte följa med till JET eller Tokamak Energy och sånt.  Dit får maken gå med de andra naturvetarna.

 Jag ska besöka Bothanical Gardens, Bodleian, Ashmolean museum och Blackwells bokhandel. 

Och jag ska gå på en riktigt turistig vandring i kommissarie Morse’s fotspår. 

Ebookers gav  bästa dealen med övernattning på The Randolph. När jag bokat färdigt slog mig tanken – och jag googlade lite – rätt anat – det är ju ett riktigt Morse-hotell – ett avsnitt filmades faktiskt där. 

Jag checkade lite resenärsrespons och det var det vanliga: endel resenärer hade upplevt att de behandlats som kungligheter på hotellet – andra hade aldrig övernattat på ett sämre logement. Återstår att se.

Med i huset finns The Morse Bar! Så helt fel kan det inte bli! Och dom ska ha ett formidabelt afternoon tea. 

Så nu blir det att ta fram Evelyn Waugh och uppliva Sebastian och Charles  ungdomsdagar i ett förkrigstida Oxford. Sen reste de ju faktiskt till Venedig också … Så det blir kanske nästa anhalt för mig också.

Jag hoppas innerligen resan blir av. Det är hursomhelst underbart att drömma. Om ställen vars briljans får en att ”drown in honey”. Som Charles Ryder i Brideshead revisited uttryckte saken.