Alla dagböcker jag skrivit i 55 år – berättar de något alls om tidens stora händelser? Har jag undrat förr i denna blogg. På rak arm minns jag ingenting av Tjernobyl- men minns dagboken?

Jag börjar bläddra. En ung familj, far 30, mor 31, lilla E 5 år. Studier, jobb, dagisvardag, ständiga förkylningar. Vi lyssnar på barnkassetter och ska vi se film måste hela videospelaren hyras. 

Slutet av april präglas av plötslig sommarvärme, jag joggar (!?) i de varma kvällarna.

29.4 en notis:”Kärnkraftsolycka i Sovjet färgar dagens stämningar. Hu. Man tänker på sitt barn med sånt. Vilken värld”.

Men sen blir det dagismaskerad ( far tillverkar små älv-vingar åt sin dotter) och Eurovisionstävling. ” E satt uppe till halv 2 och tittade, försedd med chips och läsk”, läser jag. (Undra på att hon blev kommentator för evenemanget ett kvartssekel senare).

10.5 nästa tecken på att idyllen är sprucken: ”Ett stort regn faller nu. Inte ens regnen kan man njuta av mer. I morgon är radioaktiviteten tiofaldig. Det känns som jag skrev en science fiction-dagbok. Men vi är där nu”.

Det var Tjernobyl, det. Vad jag kan se kommenterar jag inte olyckan mera. Inga sociala medier spädde på med detaljer, det blev sommar och semester och en Gotlandsresa och innan man visste ordet av drog det mot höst och allt var – som vanligt. 

I augusti gjorde Folkkultursarkivet fältarbete i Ekenäs, och 31 .8 kan man läsa att ”president Kekkonen dog i natt, sorgesamt tv-program”.  Jag skrev på min lic avhandling och ombads för första gången kandidera i församlingsrådsvalet. Det blev födelsedagskalas och det blev jul – på det besvärliga och gräliga sättet som högtiden firades under denna livsperiod. 

När nyårsnatten kom avslutade jag min dagbok med orden : ”Ett snabbt år var det. Som en blixt”. 

Insikterna om vad som skett kom långt, långt senare. 

Annonser