Blomsterfest – och ett orosmoln

I dag ordnades sommarmarknad på Margareteberg – d.v.s. Överby trädgårdsskola. Många olika trädgårdar saluförde – till förmånligt pris – blommor, buskar, träd och örter. Vår familj brukar delta – också vid höstmarknaden och julmarknaden. En oas är Margreteberg – Marketanpuisto – en språkligt rätt svensk sådan, dessutom. 

Det blev 2 Mårbackor och en prunkande basilika för mig, ett litet lärkträd och några spännande lökar för maken, dottern bar hem rosmarin, timjan, en hel rabatt penseer och en kruka som ska utveckla en Halloweenpumpa. 

Det är alltid ett byggnadsföretag som bjuder på gratis varm korv, det är dragspelsmusik och plättar. Försäljarna är meddelsamma och oerhört kunniga. Här får alla frågor svar! Så evenemanget var välbesökt! 

Vi valde att äta på restaurangen – trädgårdsskolans kosthåll. För en tia (7 för de yngre) fick man njuta av en god buffe med garanterat husmanskoststuk: köttbullar, fiskbiffar i nässelsås, ”äkta” mos, sallad och härligt nybakat bröd. 

Mitt i efterrättsglassen fick jag en fråga: ”mommo, vad är det för en bubbla du har på din äggboll”?

Jaa, visste jag det!  Gynekolog Viveca var i onsdags inte nöjd med vad hon skådade i ultraljudsbilden. En cysta har utvecklats på den återstående äggstocken. Den ville hon få bort snarast. Fast hon – världens raraste som hon är – bad mig glömma oron blev jag förstås skrämd. Det blir alltså repris på procedurerna för sju år sen. Väntan på remisser, osäker tidtabell, nu när sommarprogrammet ren tagit sin form. 

Jag minns den förra operationen med bara positiva tankar. Personalen vid Kvinnokliniken var världens trevligaste, allt löpte fint. Men hur står det till nu? Jag orkar inte! Jag vill ta det lugnt under semestern! Min reaktion är primitivt barnslig! Jag är så trött efter detta arbetsår, jag är ju en hel del äldre nu än den förra gången också.

Jag vill bara trädgårdar och blommor och bubbel och Medelhav och roliga saker. 

Men när jag pratat med olika människor om saken står det klart: mångas semester ser ut just på samma sätt – den firas i väntan på ett ingrepp av något slag. I osäkerhet och åga. 

Vem har sagt att just jag ska slippa? 

Men jädra bubbla på äggbollen! 

Dra åt pipsvängen! 

Lite skoj ska man väl hinna med ändå – i sällskap med bästa sommarsällskapet – en av dem nedan – ”den lilla trädgårdsmästaren” som hon kallar sig själv! 

Och i morgon ska jag gå Damtian – så mycket jag förmår i alla fall. ”Det är viktigt att känna av den enorma kvinnokraften i det evenemanget nu”, tyckte dottern.

Där har hon fullkomligt rätt!

Hemma hos oss

Två år har vi bott här nu. 1 juni 2014 gick flyttlasset från Gamlas till Sökö, från ”inlandet” till kusten, från fjärde våningen till etage 5 1/2. Med hiss. Valet av lägenhet var ju blixtsnabbt, jag hann knappt få foten in i tamburen innan jag visste att detta var mitt hem. Helt irrationellt, kändes genast rätt. Maken var lite, men inte långt efter. Och välsignat bra har vi trivats. T.o.m. värt en rörreparation till, en sån kan tillstöta, nämligen. 

De flesta kvaliteterna öppnade sig så småningom, men orsaken till att jag kände mig hemma omedelbums var de vida vidderna, de blänkande vikarna ovanför tallskogarna….

Jo, förvisst! Men det allra första jag såg var den öppna planlösningen – vi har nämligen bara en dörr i lägenheten – den till badrummet.

Sen var det ju fina klädrummet där man kan ha alla årstider framme och byta sida när det växlar. Jag till vänster, maken till höger. Här ryms också resväskor, sänglinnet, täcken, kuddar, barnbarnens leksakslådor. Allt som behövs. Jo, vi gallrade duktigt, det lönade sig! Här brukar barnbarnet S bädda för sig när flickorna övernattar. Dom bor rätt nära, skolan  är på gångavstånd till oss. 
Arbetsrummet är lagom stort  och även där har vi varsitt utrymme för mappar och askar, julpynt, fotoalbum (jag) och maken sina tekniska rackerier och trädgårdspryttlar. Ja, trädgården – det är den inglasade balkongen – ett extra rum.

Vi har inga mattor och få hemtextiler. Så mår allergiker-maken bättre. Huset är beläget på ett berg täckt av tallskog – inga björkpollen här. T.o.m planteringarna kring huset är av barr- och rhododendrontyp. 

I backen finns lilla kapellet, på vägen till bussen biblioteket och butiken med postboxarna. Snart har vi metro och ett fint köpcentrum ska byggas en bit bort. 

Allt man kan behöva – och till facilt pris – ty stadsgränsen mot väst är ju inte långt borta – vi bor på ”landet”. Långt från city. 

Tack och lov att jag omedelbums kastade mig över mäklaren så hon nästan damp i golvet. Här hör vi hemma!

Vad jag kan och vet

Det är avslutningstider såhär års. Allt börjar packa ihop inför sommarfirande. Examenstider är det också. Och på jobbet, som flera gånger noterats, pensioneringstider. 

En sorts examen och betygssättning är den också, pensioneringen. Allt ska gå rätt till så framtiden öppnar sig i ny bana utan att det gamla grämer och fyller tankarna.

Jag har levt mig in i processen på nära håll då kollegan sedan 36 (!) år tog steget ut i friheten. Som folklorister har vi tillsammans funderat över ritualerna, de olika positioneringarna, att en sista gång hamna i fokus, blomsterprydas, prisas och berömmas och månas om från olika håll, cheferna, kollegerna, enskilda arbetskamrater. 

Ett rum som förr var överfullt av bevisen på idogt forskningsarbete, mappar och manushögar och bokberg är plötsligt fullkomligt tomt. Det ska fyllas av någon annan, något annat. 

Många kolleger har vänligt noterat att förändringen måtte vara ganska radikal för mig också, efter så långt samarbete. Det kan man skriva under. Besvärligast är att inte när som helst kunna titta in i rummet bredvid med en fråga, en kommentar, en iakttagelse, eller något att skratta eller ilskas åt ihop. 

Det varken pensionären eller jag  däremot inte tror på är pratet om att det blir ett så enormt tomrum efter en. Jovars, en expertis försvinner, men ganska snart tar nya krafter över, det blir andra saker, nya system. Allt har sin tid, och så ska det också vara. 

Men det är fint att någon håller ett ståtligt tal där det noteras att man varit en betydelsefull och unik länk i kedjan. Där ens meriter räknas upp och ställs fram i ljuset. Jag tror inte man nog kan understryka vikten av att dessa ord formuleras. Det är examen och stipendieutdelning det! 

Så skedde i det nu aktuella fallet, karriären fick en perfekt avrundning. Och de flesta akademiker vet ju att själva arbetandet aldrig slutar, särskilt inte i en bransch som traditionsvetenskapen – den tenderar vara en livsstil i samma mån som den var ett förvärvsarbete. 

Och jag då – som ser fram emot 1.4 2019 – min pensioneringsdag om Gud så vill. Jag har tänkt försöka stå till tjänst med det jag kan och vet den avslutande tiden. Det är mycket i den nya tidens arkivarbete som är mig främmande – men det finns fortfarande  saker jag är bra på. Det gäller att inte glömma det. Ingen av oss är oersättlig, men vi ska inte placera ljuset under skäppan heller. 

Jag skulle så gärna vilja tycka det är roligt att jobba också de sista åren. Till en del beror det nog  på den egna inställningen, men inte helt. 

Och skulle jag slutligen få mig till livs en bråkdel av den hyllning som kommit kollegan till del är det gott.

Det hon sade i sitt tacktal kan nämligen också jag skriva under av hela mitt hjärta: jag har alltid älskat mitt arbete och varit stolt över det! 

Mitt i maj

Sju veckor till semestern. De här tiderna på året börjar  krafterna vara på upphällningen. Men mycket är ännu är på gång. 

Nu var Eurovisionen överstökad för i år och kommentator-dottern återbördad till hus och hem. Få se om färden går till Kiev nästa vår? Skrämmande. Men lite skraj var jag allt med alla terrorhoten inför Stockholm i år också. Kan inte hjälpas. Men det är hennes jobb. Och ingenstans är säkert mera dessa dagar. 

Annars har jag ätit ”ute” en del de senaste dagarna. På lördag träffades klasskamraterna för vandring på Sandudds begravningsplats, följt av lunch på legendariska Elite – där vi fick inleda med romtoddy – det var kyligt och regnigt mellan minnesstenarna. 

Vi hade guide ur de egna leden och Astrid hade plockat fram en hel del spännande. Mycket visade sig ha anknytning till vår Alma mater, Svenska flicklyceet – som vi blir stoltare över för var dag. Många stora män och kvinnor intresserade sig för flickors bildning vid 1800-talets mitt har det visat sig. En riktig lärdomens högborg var inrättningen – och mer framåt än man anade i ungdomsåren.

Annars var det mycket prat om hur vi planerar pensionera oss, det börjar verkligen vara på tapeten nu. Och hur vi ska klara oss på pensionspengarna som inte verkar bli så rikhaltiga, precis. Vi bokade redan brunch på en annan klassiker-restaurang, Lehtovaara. Till oktober. Man kan verkligen konstatera att Bullgummorna organiserat sig. 50-årig vänskap är inte att låta falla i glömska! 

På jobbet blir det pensionskaffe för kollegan sen 36 år denna vecka. Jag tror jag är äldst i huset efter det. Har två bokprojekt att ro i land och det ena med det andra av reformer och förnyelse att tackla därtill. Ingen nedtrappning i sikte. 

Och på hemmafronten  lär det bli en rörreparation till att genomlida avslöjade bolagsstämman i veckan. Lagom när pensionsdagarna sätter i gång. 

Så man får hålla ångan uppe. 

Damtian infaller om några veckor. Få se om jag har orken att promenera de tio kilometrarna i år. Jag fick den till evenemanget  hörande t-skjortan på posten i fredags. Av största tillgängliga storlek var den   – och satt som ett korvskinn. Jag spände ut den på några stolar över natten, det hjälpte lite. 

Nog är det trist att damer av min rondör inte är tänkta att sporta och motionera! Vi är många som skulle behöva en generösare storlek har jag sett genom åren. Runda damer med både sprutt i benen och fart på figuren. 

Vi existerar faktiskt – av alla åldersmodeller.

Sånt på gång när maj är i sin mitt. Jag längtar redan till Italien, får jag säga som det heter i visan. 34 jobbdagar dit – äh, det fixar sig. 

Små bussfunderingar

Torsdag. Slak bussresa hem. Kusken har satt på full värme, trots solgass ute. Alla vet varför, ingen frågar mer: han vet inte var avstängningsmekanismen är. Så vi sitter och svettas. 

Ikväll sammanfaller bolagsstämman med den lockande öppningsfesten på uppiffade stadsmuseet. Det får bli det förra, och lite nöje är det allt. Inte så många år jag varit fullvärdig lägenhetsägare. Jag vill bestämma och rösta. Fast på stadsmuseet hade man säkert fått bubbel…

Vad mer? Solgass alltså, men just på lördag när klasskamraterna ska kulturpromenera utlovas regn. Bara den eftermiddagen, typ. 

Så brukar det vara. Paraplyer och skratt hjälper. God lunch efteråt värmer.

Det var en jobbig arbetsdag och en liten tös som tydligen haft en tuff dag hon med sitter och skriker i mitt öra. Ett ilskevrål, inget glatt vårskrik.

Snart hemma. Eurovision ikväll – och rödvin.

Och imorgon är det fredag!

Mo(ste)rsdag

Dags igen för morsdag. Nästa år blir det 20 år sen salig mor gick ur tiden. Plågad av sjukdomar,  bitterhet och brusten livsvilja. Jag har nämnt det förr, mamma var ingen lycklig människa. Hon var också en svår person att balansera med.

Nu efteråt fokuserar jag envetet på de roliga minnena. Skrattet, hennes självironi, påhittigheten och de många talangerna hon tyvärr aldrig odlade. Det kunde ha blivit annat av det livet.

Bäst var hon som mommo, lekfull och smågalen och fullkomligt fokuserad, givmild och trofast. Det väljer jag att tänka på när morsdag firas.

Men mostersdag är dagen för mig också. Som av fotot synes hade jag två mammor. Moster, tre år äldre överlevde lillasyster med 10 år. Var en klippa i alla sina dagar, tills demensen slog till. Moster var i mycket sin systers motsats.

Ständigt nyfiken på allt nytt, politiskt bevandrad, sugen på att läsa, informera sig. Att hennes liv var en räcka brustna hopp gjorde hon ingen affär av. Det kom ju nya dagar!

I dag upplever jag så tydligt att jag har drag av båda mina modersfigurer, Rachel och Eva. Mamma, moster och mormor blev jag själv också. Med åldern kommer en allt större fascination för de gångna släktena.

Och för hur deras öden kom att påverka ens egen syn på livet.

Ack, dessa kungligheter!

Inte tänker jag på de kungliga så ofta. Men i dagens värld hoppar ju nyheterna om dem på en överallt i det socialmediala. Så har ju kungen fyllt år också – ja säger man kungen så är det nog statschefen över vår forna rikshalva man tänker på. Det är bevakningen av den sagoboksfamiljen som dominerar vårt nyhetsflöde, alla de andra monarkerna är lite mera fjärran – men säkert i sina territorier lika minutiöst rapporterade.

Två vinklar har slagit mig den senaste tiden – den hånfulla, nästan mobbande inställningen speciellt gentemot kungen själv och den klippdocksfjolliga bevakningen av hans döttrar och barnbarn. Jag tänker då på dessa oändliga kommentarer om hur de kungliga är utstyrda i olika sammanhang. ”Vi vet varifrån prins Oskars mössa är köpt” avslöjade barnklädsexperten  i Svensk  Dam nån dag efter den lilles födsel då man i stort sett bara kunnat beskåda toppen av hans lilla luva skymta i bärstolen. ”Victoria valde klänning av favoritdesignern med prislappen 23 000 kronor” och ”Sofia gör comeback i pastellrosa klänning”, medan ”Madeleine och svärmor valde likadana skor”, läser vi.

Dom har en speciell klädgranskare på Svensk Dam som inte gör annat än tittar på bilder och jämför och synar varje söm på de kungliga klippdockorna. Och kommentarerna från läsarna, t.ex. på Instagram kommer blixtsnabbt: ”ingen wow-faktor, Sofia borde vara klädd i grannare färger, inte är väl Madeleine gravid igen och fy tusan vad sur Chris O’Neill såg ut igen”.

Förskräckligt är det hela, men jag kan inte låta bli att glutta på uppdateringarna. Och blir lika sur som den av det kungliga hårt drabbade Chris: för visst fasiken vore dessa damer värda andra kommentarer. Här har de med blixtens fart levererat barn alla tre, inte en glimt syns av nattvaket och den fysiska återhämtning varje kvinna måste gå igenom efter en förlossning. De ställer upp för Sverige och agerar klippdockor – fast de alla tre har betydligt större djup – arbetar för seriösa organisationer och verkar ha både empati i bröstet och hjärtat på rätta stället.

Och kungen sen. Arme man. Att alltid få höra att man väl gör så gott man kan – fast den intellektuella kapaciteten är begränsad. Att vara Ensamt majestät med svårt att lita på någon. Att mera skrattas åt än värderas.

En hemsk fars är detta och i mycket rena rama mobbningen.

Här i österled tycker jag majestäterna är mera aktade – i finska kommentarsfält tycker man familjen verkar duktig och att barn och barnbarn artar sig väl.

Lite familjärt ser man på grannarnas överhet. När jag åkte till Karis häromveckan timade just konseljen där den nyfödde prins Alexanders  namn och hertigdöme tillkännagavs. Många i tåget satt med örat mot mobilen och lyssnade på den direktsända högtidligheten. ”Jaså, Erik Hubertus Bertil blev det också”, hummade några  äldre damer. Och så gick man igenom familjens senaste öden, det lät som det varit kusinerna i Ekenäs man talade om. ”Hon där Madeleine och han där Daniel”.

Det lät gemytligt och kärvänligt. Det var nästan så att jag lade mig i diskussionen.

Och sade något snällt och uppskattande om farfar-morfar i familjen.

Men just då åkte vi in på Karis station och landade i den verkliga vardagen igen.