Inte tänker jag på de kungliga så ofta. Men i dagens värld hoppar ju nyheterna om dem på en överallt i det socialmediala. Så har ju kungen fyllt år också – ja säger man kungen så är det nog statschefen över vår forna rikshalva man tänker på. Det är bevakningen av den sagoboksfamiljen som dominerar vårt nyhetsflöde, alla de andra monarkerna är lite mera fjärran – men säkert i sina territorier lika minutiöst rapporterade.

Två vinklar har slagit mig den senaste tiden – den hånfulla, nästan mobbande inställningen speciellt gentemot kungen själv och den klippdocksfjolliga bevakningen av hans döttrar och barnbarn. Jag tänker då på dessa oändliga kommentarer om hur de kungliga är utstyrda i olika sammanhang. ”Vi vet varifrån prins Oskars mössa är köpt” avslöjade barnklädsexperten  i Svensk  Dam nån dag efter den lilles födsel då man i stort sett bara kunnat beskåda toppen av hans lilla luva skymta i bärstolen. ”Victoria valde klänning av favoritdesignern med prislappen 23 000 kronor” och ”Sofia gör comeback i pastellrosa klänning”, medan ”Madeleine och svärmor valde likadana skor”, läser vi.

Dom har en speciell klädgranskare på Svensk Dam som inte gör annat än tittar på bilder och jämför och synar varje söm på de kungliga klippdockorna. Och kommentarerna från läsarna, t.ex. på Instagram kommer blixtsnabbt: ”ingen wow-faktor, Sofia borde vara klädd i grannare färger, inte är väl Madeleine gravid igen och fy tusan vad sur Chris O’Neill såg ut igen”.

Förskräckligt är det hela, men jag kan inte låta bli att glutta på uppdateringarna. Och blir lika sur som den av det kungliga hårt drabbade Chris: för visst fasiken vore dessa damer värda andra kommentarer. Här har de med blixtens fart levererat barn alla tre, inte en glimt syns av nattvaket och den fysiska återhämtning varje kvinna måste gå igenom efter en förlossning. De ställer upp för Sverige och agerar klippdockor – fast de alla tre har betydligt större djup – arbetar för seriösa organisationer och verkar ha både empati i bröstet och hjärtat på rätta stället.

Och kungen sen. Arme man. Att alltid få höra att man väl gör så gott man kan – fast den intellektuella kapaciteten är begränsad. Att vara Ensamt majestät med svårt att lita på någon. Att mera skrattas åt än värderas.

En hemsk fars är detta och i mycket rena rama mobbningen.

Här i österled tycker jag majestäterna är mera aktade – i finska kommentarsfält tycker man familjen verkar duktig och att barn och barnbarn artar sig väl.

Lite familjärt ser man på grannarnas överhet. När jag åkte till Karis häromveckan timade just konseljen där den nyfödde prins Alexanders  namn och hertigdöme tillkännagavs. Många i tåget satt med örat mot mobilen och lyssnade på den direktsända högtidligheten. ”Jaså, Erik Hubertus Bertil blev det också”, hummade några  äldre damer. Och så gick man igenom familjens senaste öden, det lät som det varit kusinerna i Ekenäs man talade om. ”Hon där Madeleine och han där Daniel”.

Det lät gemytligt och kärvänligt. Det var nästan så att jag lade mig i diskussionen.

Och sade något snällt och uppskattande om farfar-morfar i familjen.

Men just då åkte vi in på Karis station och landade i den verkliga vardagen igen.

Annonser