Resan till Västra Nyland, den årliga, anträddes i går. Tre generationer på väg, som i flera repriser redan. Jag har varit med i egenskap av dotter, mamma och nu mommo. Vi besöker släktens gamla boplatser, och gravarna. Den som läst min blogg några år vet hur det går till.
Om appreturmästarmorfar och kammakarmorfarsfar och smedfarmorsfar och glanstrykerskefarmorsmor och torparmormorsbror och hela konkarongen. I Fiskars bodde de, i Antskog, Ekenäs, Åminnefors, Ingå. Arbetare var de på bruken och fabrikerna i trakten, nån enstaka bonde, flera torpare.
1953 förenades två västnyländska släkter då mor och far stötte ihop på Fiskartorpet i Helsingfors. Jag introducerades i släkthistorian, den är inte dramatisk, men rätt spännande för det går trådar ut i Europa, vi hör delvis till den invandringen. Nå hur som helst finns ett antal gravar kvar och jag står nu i tur att berätta vad jag minns för två dotterdöttrar som gillar miljöerna och möjligheten att få en hel del glass och bullar och spring på lekplatser de redan minns sen tidigare resor.
Jag betalar sommarvård för kammakarens grav i Ekenäs och någon har sett till att Antons och Emmas grav på Pojo begravningsplats varit blomsterprydd och snygg.
Det var en liten chock att inte hitta den graven i år – den bara var borta. Nån i andra släktgrenen har tydligen ansett att det nu blivit dags att avyttra den gravplatsen. Inte hade jag väntat mig att vare sig informeras eller tillfrågas, men lite knep det i hjärtat ändå. Oftast brukar ju gravar sakta förfalla, en liten skylt brukar informera om att de anhöriga – om kontakt inte tas – kan räkna med att graven snart tas i nytt bruk – d.v.s avlägsnas. Här hade tydligen ett snabbt beslut tagits, ifjol blommade det ännu vid en välputsad gravsten.
Man får ju konstatera att de två västnyländska släkterna tappade kontakten rätt totalt i och med en skilsmässa 1974. Därav informationsavbrottet.
Nå, Anton och Emma får väl leva kvar i mitt hjärtas virtuella släktregister. En grav är ju bara ett stycke jord och en graverad sten. Pojo kan dock härmed strykas som delmål i hembygdsresan.
Det finns ju så mycket annat att uppleva, man ska inte helt rota ner sig i det förgångna. Under bilresor hinner man både trängas och gnabbas – men också prata mycket om det ena och det andra. Jo, hörlurar och iPhones har ju tagit sin plats i baksätet också såklart.
Och Bellman han är med på resan fortfarande, kunde jag konstatera. T hade en ljudbok där det berättades Bellmanvitsar, de klassiska med rysken, tysken och norsken som bifigurer, ni vet.
När nån historia var riktigt bra slog hon på paus och återberättade den med inlevelse för medresenärerna. Så sprids dagens folklore, dels genom nya medier, dels via det levande berättandet. Alla barnen-vitsarna har inte heller fallit i glömska, hör jag.
Pokemon har ju sin speciella renässsans i sommar, ännu inte genomslagen i vår lilla resekrets, men det är väl en tidsfråga, återbruket av barnfolklore är fascinerande.
Nu är det inte mycket semester kvar, men lite. Än står mommen och moppe med glas i hand under en strålande sol några lediga dagar. Som T så träffande avbildade oss på sina födelsedagshälsningar!