Livets lopp

Resan till Västra Nyland, den årliga, anträddes i går. Tre generationer på väg, som i flera repriser redan. Jag har varit med i egenskap av dotter, mamma och nu mommo. Vi besöker släktens gamla boplatser, och gravarna. Den som läst min blogg några år vet hur det går till.

Om appreturmästarmorfar och kammakarmorfarsfar och smedfarmorsfar och glanstrykerskefarmorsmor och torparmormorsbror och hela konkarongen. I Fiskars bodde de, i Antskog, Ekenäs, Åminnefors, Ingå. Arbetare var de på bruken och fabrikerna i trakten, nån enstaka bonde, flera torpare.

1953 förenades två västnyländska släkter då mor och far stötte ihop på Fiskartorpet i Helsingfors. Jag introducerades i släkthistorian, den är inte dramatisk, men rätt spännande för det går trådar ut i Europa, vi hör delvis till den invandringen. Nå hur som helst finns ett antal gravar kvar och jag står nu i tur att berätta vad jag minns för två dotterdöttrar som gillar miljöerna och möjligheten att få en hel del glass och bullar och spring på lekplatser de redan minns sen tidigare resor.

Jag betalar sommarvård för kammakarens grav i Ekenäs och någon har sett till att Antons och Emmas grav på Pojo begravningsplats varit blomsterprydd och snygg.

Det var en liten chock att inte hitta den graven i år – den bara var borta. Nån i andra släktgrenen har tydligen ansett att det nu blivit dags att avyttra den gravplatsen. Inte hade jag väntat mig att vare sig informeras eller tillfrågas, men lite knep det i hjärtat ändå. Oftast brukar ju gravar sakta förfalla, en liten skylt brukar informera om att de anhöriga – om kontakt inte tas – kan räkna med att graven snart tas i nytt bruk – d.v.s avlägsnas. Här hade tydligen ett snabbt beslut tagits, ifjol blommade det ännu vid en välputsad gravsten.

Man får ju konstatera att de två västnyländska släkterna tappade kontakten rätt totalt i och med en skilsmässa 1974. Därav informationsavbrottet.

Nå, Anton och Emma får väl leva kvar i mitt hjärtas virtuella släktregister. En grav är ju bara ett stycke jord och en graverad sten. Pojo kan dock härmed strykas som delmål i hembygdsresan.

Det finns ju så mycket annat att uppleva, man ska inte helt rota ner sig i det förgångna. Under bilresor hinner man både trängas och gnabbas – men också prata mycket om det ena och det andra. Jo, hörlurar och iPhones har ju tagit sin plats i baksätet också såklart.

Och Bellman han är med på resan fortfarande, kunde jag konstatera. T hade en ljudbok där det berättades Bellmanvitsar, de klassiska med rysken, tysken och norsken som bifigurer, ni vet.

När nån historia var riktigt bra slog hon på paus och återberättade den med inlevelse för medresenärerna. Så sprids dagens folklore, dels genom nya medier, dels via det levande berättandet. Alla barnen-vitsarna har inte heller fallit i glömska, hör jag.

Pokemon har ju sin speciella renässsans i sommar, ännu inte genomslagen i vår lilla resekrets, men det är väl en tidsfråga, återbruket av barnfolklore är fascinerande.

Nu är det inte mycket semester kvar, men lite. Än står mommen och moppe med glas i hand under en strålande sol några lediga dagar. Som T så träffande avbildade oss på sina födelsedagshälsningar!

 

Smått hysterisk mellandag

I går firades min födelsedag i hemmets ro under enkla arrangemang.I dag är det mellandag, ty i morgon infaller makens födelsedag. Då blir det middagskryssning med familjen.

Denna mellandag hade min undersökning på lokalsjukhuset Jorv inprickats, hysteroskopi hette det hela. Avsikten var att plocka ut en polyp som ska vara utslagsgivare för den fortsatta operationens omfattning.

Jag sov väldigt dåligt i natt, kastade mig, oroade mig för att väckarmobilen inte skulle ringa. Rädd för smärtor och annat obehag var jag också. En riktigt skruttig semesterförstörare, detta.

Nå, på plats mötte mig fyra vänliga, glada damer. Två av dem var där i egenskap av studerande, alla månade de om mig, berättade hur det skulle gå till, förklarade metoden, förfarandet. Manade mig att säga till om det gjorde ont, då kunde vi pausa lite.

Jag ville inte titta på monitorn där sökandet efter polypen kunde följas. Istället kunde jag beundra fotografier av akvariefiskar i rummets tak. Allt emellanåt försäkrade jag att allt kändes bra, knep och sög lite, men inte olidligt.

4 minuter tog det, konstaterade en av mina skyddsänglar när det var klart. Nu åker polypen till patologen och sen får vi se. Det är inte alls roligt med det där att ”vänta och se”. Men det är som det är.

Ett steg vidare igen.

En sak som jag älskar med mina födelsedagar nuförtiden är hälsningarna på de sociala medierna. Varje FB-hälsning, messenger-gratulation, mail, allt är ju uppmärksammanden man aldrig förr nåddes av. Många är säkert rutinmässiga – det vet man ju att alla vänner inte står en lika nära.

Men många vänner kom också ihåg att önska mig lycka till för dagens ingrepp. Det kändes som en varm filt av vänlig omtanke.

Precis vad som behövs!

Maken grattade med vin, choklad och ett resefodral till nya paddan. I morgon är det dags för bubbel, croissanter och små överraskningar för hans del.

Och mängder glada tillrop levererade via nätet, får man anta!

 

 

 

Råddigt – i dröm och vaka

Vi har nått födelsedagsveckan. Jag firar den 24.7, maken den 26.7. Födda med ett år emellan. Så här dags på sommaren brukar det finnas mindre kvar av semestern än vad som redan firats. Nedräkningen mot vardagen börjar. Om inte medvetet, så i drömmarna. Jag har nu flera nätter i mardrömmens värld förgäves försökt hitta fram till mitt arbetsrum på jobbet.

Huset är sig likt, korridorer och andra rum sig lika, men mitt rum finns ingenstans. 

I dag mötte jag samma råddiga omorganisering i Det stora (på fallrepet varande) varuhuset. Jag har rört mig i huset i hela mitt liv, jag har jobbat där i många repriser, men nu var inget sig likt. Det är visserligen ett tag sen jag sist rörde mig i affärsemporiet, men ändå! Inte en enda avdelning satt där den skulle. Väskorna bredde ut sig på herravdelningen, husgeråden som förr gränsade mot Centralgatans och Alexandersgatans hörn befann sig i i delen som ligger mot Mannerheimvägen. Och så vidare. Allt i ett enda rådd!

Jag fick en känsla av hur det måtte vara när demens eller annan virrighet drabbar en – jag blev helt villrådig. Det var som om nån möblerat om ens eget hem till oigenkännlighet. Som en mardröm, faktiskt.

Nå, jag hittade slutligen rätt, och kan bara hoppas att omstruktureringen ökar försäljningen. För inte kan man hålla kvar den gamla ordningen bara för att högmedelålders – och inte speciellt köpstarka – damer ska känna sig hemma, det förstår jag såklart! 

Fast denna weekend har vi nog handlat mer och annorlunda än vanligt, för lite ska väl födelsedagarna högtidlighållas trots att det inte är jämna år och bara inom närmaste familjen.

Det blev inre file,  dyrare bubbel, croissanter och lite annat som bär förtecknet ”fest” hos oss. 

Och i morgon ska solen skina, för det har födelsedagsbarnet bestämt. Det har varit mulet flera dar i rad i våra trakter nu, regn också. Jag ser ju i FB att det skiner både i Österbotten och i skärgården. Och i morgon är det sol över Sökö, dom må lova vad dom vill!

Fotografiet tog jag i Stora varuhuset i glädjen över att husets underbara arkitektur dock finns kvar. Sigurd Frosterus fantastiska spiraltrappor skådade från gatuplan. Visserligen även de ägnade att ge centrifugkänsla med yrsel och råddighet som följd …

Turistfällor

En liten turistfärd i hemlandet improviserade vi fram. För att fördriva tiden fram till ingreppet på sjukhuset på måndag. Skingra funderingarna.

Så vi steg upp i ottan och styrde kosan mot Egentliga Finland. Där den klassigaste medeltiden i vårt land ännu kan besökas. Här vandrade målarskolorna från kyrka till kyrka, Petrus Henriksson hette den skickligaste mästaren  – man kan se hans verk i Tövsala, Kalanti, Letala.

Gravarna på orten är av äldsta slag i vårt land, bosättningen var burgen och framåt.

En spännande del av Finland – och en del av skärgårdslinjen också – t.ex serveras här dignande fiskbord.

Hemma och utomlands i läcker blandning är hela turistpaketet. 

Jag ligger raklång på sängen på Scandic Plaza just nu och känner hungern växa inför kvällens gourmetmiddag – ja vi är komna till Åbo nu.

I morgon blir det makens dag – trädgårdar – den botaniska och kanske den vid Villnäs slott.

Lättjefullt, ingen brådska. Utom att bordet är bokat till 20.00 så nu ska turisten upp.

Lunch åt vi alltså i Nystad – som bilden visar. En för oss verkligen ny stad – riktigt välbevarad och värd ett besök, liksom restaurangen med den originella namnet.

Bara vara, nästan

Detta är en liten testblogg. Jag har nämligen efter fem år tvingats byta padda – ja, den första, gamla, tjänade mig troget, tycker jag, men blev nu på slutet väldigt långsam och lite nyckfull. Så det blev att gå till butiken och inhandla nytt. 

Hade sådan tur att min gamla telefonaktie – gammelfastrarnas ursprungliga och en gåva av far för 40 år sen, just nu tingade ett väldigt bra pris (ja, det var bankrådgivaren som tipsade). Försäljningssumman räckte till både padda åt mig och dator åt maken – ja, sen ska man ju spara en slant för skatten som ska betalas också. Men i alla fall, tack för det gammelfastrarna Signe och Edith!

Blekrosa är mitt nya redskap, har ett litet tangentbord också, allt går framåt i världen.Mitt bloggande är ju jämngammalt med förra paddan, förresten. Nu ska vi se hur jobbet fortsätter …

Bara vara – det är semester det. Nästan, kan man precisera. Idag har jag strykt och röjt, allt medan Sveriges Radio sommarpratat. Maj Sjöwall och Elisabeth Tarras-Wahlberg har jag lyssnat till – nöjsamt, lätt och informativt!

Nu vet jag inte vad jag ska hitta på – o, ljuvliga ord! Läsa på balkongen, ta en vandring till Klobbens havsbad eller bara stirra ut i det blå. Det är livskvalitet det – att vela mellan sådana alternativ.

Ok, slut på testet – nu ska jag försöka länka en bild också. Håll tummarna. En härlig simtur i Pesaro-polen borde synas nedan – eller ovan – eller nånstans, om allt fungerar som det ska!

Bokliga återseenden

I dag blev jag klar med bokhyllorna, lugnt så långt (fast på jobbet finns 500 böcker till som ska hem en dag, ett senare problem).

Maken åkte med svärmor på ”köpa ny telefon av äldsta tillgängliga modell-färd”. 

Sen åkte vi till Marine som greken i Stensvik heter. Lite dyrt, men äkta vara. Trubbiga – nja kanske snarare sakliga – värden drog nästan omärkligt på smilbanden när vi återvände efter ett tag. Efter det italienska smakar souvlaki, saganaki och tsatsiki mums. Pasta får vänta ett tag till nu.

Hemma kastade jag mig på sängen med några fynd från hemhyllorna. Länge sen jag läste deckarförfattaren Eeva Tenhunen – jag tycks äga hela produktionen. Sen började  jag läsa noveller – Katharine Mansfield inspirerades tydligen av Tjechov – två lämpliga volymer fanns i hyllan. Och en bok som tillhört makens morfar med berättelser om barndomshemmet skrivna av Finlandssvenskar – mest av kulturell sort.

Alarik Lindholm som ägde boken var storläsare, men rörde sig mest på biblioteken. Ett kort mellan bladen visar att Runar och Linda gratulerat med volymen.

Väldigt mycket av förfädernas böcker finns inte kvar i hyllorna – skulle t.ex. alla farfars böcker ha lastats från hem till hem skulle situationen utrymmesmässigt haverera. Men jag har mammas serie Lagerlöf och mosters tjocka läckra Margit Söderholmar.

En liten omistlig hög med slitna pärmar finns: konfirmationsminnen från olika tider: Nya testamenten till farfars bror, moster, morfar, mammas katekes, ett Nya testamente med den första inskriptionen om ägande gjord av Salomon Sjöholm 1835, sen har boken haft flera ägare visar prydliga dedikationer. 

Kammakare Löfströms ”Lärobok uti Allmänna Werldshistorien”, tryckt 1837 – min morfarsfar har tecknat sitt namn på titelsidan 1888.

Mitt bibliotek, i all sin enkelhet är ett litet historiskt titthål, en länk till människor som är bakgrunden till mitt läsande jag.

I morgon åker vi på besök till släktens nya storläsare, barnbarnen. För tillfället sommarläser de i bäddarna i hyrda stugan på ”Sommarön”, en semesterö deras mor inspirerats skriva en deckare om – den kommer i höst. Vad hade väl farfar byggmästaren och svärmorsfar telefonteknikern sagt om det?

Placerat sig  i läsfåtöljen förstås och nyfiket slagit upp kapitel 1.

Det oemotståndliga röjandet

Det har regnat hela dan, nästan. Mest regnbilder på FB också tycks det, från hela landet.

Tillfälle att äntligen reda upp ordningen i biblioteket, alltså. För två år sen radade vi upp innehållet i flyttlådorna lite hipp som happ. 

Vi gallrade ju väldeliga, kändes det som, men jag vet inte. Det är förskräckliga mängder kvar ännu. 

Skillnaden är den att jag nu på riktigt vill behålla det som finns kvar. Det är roligt att se vilken bra samling andlig litteratur jag har t.ex., ikonografi och konstböcker. Allt kärleksfullt insamlat i bokhandlar Europa runt, i museer och antikvariat.

Traditionsvetenskapen får vänta tills i morgon. Många trevliga dedikationer där som minner om kolleger, resor, äventyr ibland, nästan. Band som höll och band som brast. 

Maken radar i arbetsrummet. Dammet yr, emellanåt äter vi något enkelt och ser på tv-serier. Deckare och komedier, flera avsnitt i rad om vi så önskar.

Igår lade jag mig klockan halv tre på natten och vaknade bortåt tio-snåret. Läste i sängen utan ett öga på klockan.

Några dar förlöper skönt i dessa banor, sen blir det kanske lite utfärder. 

Men hu, nog tornar högarna upp sig duktigt än! 

Men det gör ingenting! Brådska är ett främmande ord i nästan fyra veckor till.

Borta bra och hemma bra

Här sitter vi på hembalkongen och fräser i oss biff, nypotatis och gräddfilssås, gurka, tomater och rödlök från hemtrakten. Skönt!

Men härlig var sannerligen den italienska hemorten Pesaro, likaledes! Det varma vattnet, alla snäckor som sköljdes upp under natten på den härliga sanden, ett stenkast från världens bästa pool.

Vänlighet hela vägen – barnbarnen valde t.ex. att använda sin lilla semesterkassa i samma mysiga strandkiosk. Där lärde de sig fort att teckenspråk och en glad min är allt som behövs. Värderade kunder var de med sina små inköp av glass  och chips.

Vad jag allra mest gladde mig åt på Hotell Spiaggia var att alla generationer var med i klientelet. Babysar, folk med rollator och allt däremellan. Bäst så – hatar hotell speciellt för barnfamiljer eller åldrande par. På italienska östkusten semestrar också massor av landets eget folk – det ger en fin  touch! 

Musiken ur Fellinis Amarcord och den sentida succén La vita e Bella svävar över en – o, vad jag älskar Italien.

Det blir definitivt repetitionskurs i språket snart, lite klarade jag upp också nu. Med mycket viftande och gestikulerande därtill!

Nu faller regn över Esboviken, skönt att vara hemma.

Men snart vill man ut igen! 

Sommarlov

Första semesterdagen. Vi packar, planerar, ska man vara bekväm eller elegant, hur många plagg av ena och andra slaget, listan prickas av. Inte min favoritsyssla, nej. 

Barnbarnen T och S har packat färdigt ren i veckan. De är rutinerade resenärer och vet vad man kan behöva i solen.

Vi är ett litet reseteam med många färder bakom oss. För det mesta brukar humöret vara i topp, vi kompromissar och hittar på om något strular till sig. 

På resa hinner man komma varandra riktigt nära – det är både underbarheten och utmaningen.

Inte tror jag T och S minns så mycket av de tidigaste resorna  – fast fotoalbumen delger en del minnen.

Men jag hoppas vår samvaro en gång väcker lika varma hågkomster som dem jag har av somrarna i Tavastehus – hos mommo, moffa och moster. 

Fotoalbumet återger känslan av trygghet, fullkomlig kärlek och evighetslånga soldränkta dagar med simning och glass som huvudaktiviteter.

Ingen brådska, inga måsten. 

Men nog såg mommo och moffa äldre ut än vi två (mommen och moppelinen kallade) gör? Inte simmade mommo, inte gjorde moffa långa promenader med sin käpp. 

Men dom fanns – med all uppmärksamhet fokuserad på oss barnbarn – och det var allt som behövdes. Det laddade trygghetsbatterierna för långa tider,  i en vardag som inte annars var fullkomligt ovädersfri.