Första semesterdagen. Vi packar, planerar, ska man vara bekväm eller elegant, hur många plagg av ena och andra slaget, listan prickas av. Inte min favoritsyssla, nej. 

Barnbarnen T och S har packat färdigt ren i veckan. De är rutinerade resenärer och vet vad man kan behöva i solen.

Vi är ett litet reseteam med många färder bakom oss. För det mesta brukar humöret vara i topp, vi kompromissar och hittar på om något strular till sig. 

På resa hinner man komma varandra riktigt nära – det är både underbarheten och utmaningen.

Inte tror jag T och S minns så mycket av de tidigaste resorna  – fast fotoalbumen delger en del minnen.

Men jag hoppas vår samvaro en gång väcker lika varma hågkomster som dem jag har av somrarna i Tavastehus – hos mommo, moffa och moster. 

Fotoalbumet återger känslan av trygghet, fullkomlig kärlek och evighetslånga soldränkta dagar med simning och glass som huvudaktiviteter.

Ingen brådska, inga måsten. 

Men nog såg mommo och moffa äldre ut än vi två (mommen och moppelinen kallade) gör? Inte simmade mommo, inte gjorde moffa långa promenader med sin käpp. 

Men dom fanns – med all uppmärksamhet fokuserad på oss barnbarn – och det var allt som behövdes. Det laddade trygghetsbatterierna för långa tider,  i en vardag som inte annars var fullkomligt ovädersfri.