Snörvel och ny energi

Villaavslutning (hos oss balkongavslutning) och forneldarnas natt. Massor av andra evenemang har också pressats in på denna sommarens sista lördag. Loppis-dag, Margretebergs trädgårdsmarknad, Esbo-dagen.

Alla människor på gång. Också vi försöker hålla ångan uppe, snörvel och tilltäppt hörsel till trots. Höstförkylningarna har energiskt inträtt på arenan också. Och dom tycks drabba en hårdare nu på medelålderns övre kant.

Vi började i alla fall lördagen lunchande med gamla vänner på besök i staden, trevligt att ses Carola och Johan! De berättade om sin planering av gemensamma 101-årsfest, och jag räknade efter, himmel mofa och jag är ju ren 123 tillsammans! Vi firade ju 100 precis just, känns det.

Sen anlände energiknippena T och S hem till oss. Date-night för mor och far. Vi följde det önskade programmet – S ville baka regnbågssockerkaka, T ville baka hallongrottor åt mofa, man hade beställt korv i ugn till middag och sen var det ju fornelden man varje år bränner här i närheten också.

Så vi vispade och gräddade och höll kaffe-saft-rep och åt korv och huttrade vid den farligt flammande fornelden. Sökö Sommarö FBK höll som vanligt vakt och de två tvillingbröderna jag glömt namnet på underhöll med dansmusik på violin och cello. Stormen ven ännu lite, men kvällen var vacker.

Sen blev lilla S jättetrött så vi åkte hem. Lite camembert, kex och druvor avslutade kvällen (även det fröknarnas beställning).

Och nu har vi med nyvunnen energi startat söndagen. Fortfarande snörvliga men uppiggade av många koppar kaffe (123-åringen) och många baljor Frozen-flingor (de unga). Såhär ska man ju inte starta morgonen: tre iPadar i gång vid frukostbordet och smått ohälsosamma (men tydligen smakliga) flingor.

Men nu firas höststart i huset. Dessutom ska det vara lite laglöst hemma hos mommo och mofa. Vad är det för vits att sova över hos dem annars?

Förändring

Lat morgon vid kaffebaljan, söndagstidningarna och paddan. Det rapporteras om stort och smått som vanligt, och mina associationer är därefter.

Estland fritt i 25 år! Ja Gud vare lovad! Många minns i FB sina första resor till landet som är så nära, men var så fjärran en alldeles kort tid sedan. Moster bokade under påskloven 1973-74 in oss på bussresor till Tallinn. Från Tavastehus reste vi, runt Finska viken, över ett kolsvart Karelska näset, genom Leningrads förorter. En torftig frukost intogs i Narva, sedan fortsatte den 19 timmar långa färden.

På hotell Viru bodde vi, klimatet var kyligt, iakttagande, misstänksamt. En gubbe stannade oss på gatan under vår promenad i den medeltidskarga tomma staden. ”Ni är från Finland, de kommer och tar er snart också. Jag vet, vi har hört det här. De kommer!” Mamma blev väldigt illa berörd, ”de” var ju välbekanta.

På 1990-talet gjorde jag flera jobbresor till Tartu, iakttog hur förändringen sakta hade sin gång, och plötsligt är vi här! Från vår balkong syns TV-tornet blinka välkomnande på andra sidan viken, ingen åker buss till den glimrande medeltidsstaden mer. Glittrande kryssningsfartyg syns i horisonten, flera samtidigt, Tallinn är nöjescentrum, trendsättare, ett stycke internationell kontinent, så underbart nära.

Dryga 40 år sen så annorlunda …. En annan sak slog mig också när jag läste om hur nyinflyttade studerande prydde sina lyor med möbler och kärl donerade av släkt och föräldrar. Intet nytt här – det gjorde vi också – för 39 år sen. Inte en egen pryl hade vi råd med – det var hopplockat alltihop.

När jag skulle kolla om mina minnesbilder av ettan med kokvrå på Stormyrvägen i Södra Haga stämde insåg jag att det inte finns ett enda fotobevis! Vi hade ingen kamera på den tiden – och interiörfotande var ju inte på modet heller. Tog man bilder var det på resor eller i samband med högtider.

Jag får  sluta ögonen och återkalla allt i minnet – den stora Lundia-lagerhyllan av plåt, en utfälld bäddsoffa med illgrönt frottéovantåg. Några rader Palaset-kuber avskiljde sovplatsen från matbord, TV, makens skrymmande fåtölj – ja, det var det hela. Vid bordet både åts och arbetades – här knackade jag på svärmors gamla reseskrivmaskin ner min graduavhandling om senmedeltida flygelaltarskåp. (Medeltiden var en vurm sen Tallinn-besöken).

Egentligen såg väl vårt första hem inte så väldigt annorlunda ut än dagens enkla studielyor. Men visst hade det varit roligt med en enda bild!

Det är mulet i dag, därför bra att vi besökte Skärgårdsdagarna i Pentala i går. Förändring är också att vi nu bor nära havet, en skärgårdsbåt går från Sökö-bryggan till Pentala – ön med en sjö med en ö. Där byggs museum, det finns en restaurang och underbara promenadstigar.

Mycket folk var det igår och trångt på bryggan när vi skulle hem. I kalabaliken tappade T sin kära skärmmössa i sjön, att fånga upp den igen verkade omöjligt. Men då hände nåt roligt – det blev hela bryggans gemensamma projekt att rädda mössan. En heltatuerad ung (något påstruken) far klängde ner mot vattenbrynet, plötsligt talade han svenska också i sina lugnande ord till mössans ägarinna.

Mössan räddades slutligen av en äldre herre som hade en rejäl promenadkäpp och ett nöjt sus gick genom folkskaran. ”Roligt att det händer något i väntan på båten”, tyckte nån.

Gott humör, hjälpsamhet, språklig mångfald … Ack om denna förändring skulle vara av bestående slag i vårt kära fosterland!

(På fotot är mössan ännu torr – vid stranden av sjön med en ö på en ö).

Goda dryckers lockelse

Alkohol. Det blir temat i dag. Tabubelagt, lite olämpligt kanske. Men just nu aktuellt för mig. Inför operationen har nämligen narkosläkaren föreslagit att mitt alkoholbruk kunde dras ner en aning.

Jag var nämligen ärlig då jag uppgav min åtgång i enheter på blanketten man ska fylla i inför sjukhusvistelser. Min siffra var något över den ”högsta rekommenderade” för kvinnor i Finland (under vistelsen i England märkte jag att jag där låg inom det ”tillåtnas” gränser).

Riktigt missbruk är det ju inte frågan om, men ändå blev jag både fundersam och lite skamsen. Kände mig  ur kontroll på något vis. ”Det går bra att dra ner, jag kan fast lägga dryckerna på hyllan helt och hållet”, hörde jag mig lova sjuksköterskan som ringde.

Alkohol. Det är pappa som kom hem påstruken flera nätter i veckan i min barndom – på den tiden gjordes alla affärslivets beslut på krogen, ”man bjöd ut kunder”. Nästa morgon var det arbete på kontoret igen. Det var groggar man skulle inta, inte satt karlakarlarna och smuttade vin. Inte påverkade det precis min vardag, alkohol var jobbet för pappa.

Alkohol är mamma som blev lite väl förtjust i öl under den period i hennes liv då vardagen rasade samman efter skilsmässan, då vi levde på bankväxlar och inte kunde unna oss så mycket. Inte påverkade det vardagen så hemskt mycket det heller, framför allt inte under en lång tid.

Vi har inga alkoholister i min del av släkten, men på makens sida finns både personer som förstört sitt liv med starkvarorna – och lika många som levt sitt liv i Godtemplarlogens nyktra hägn.

Mitt eget bruk då? Vin och bubbel, till mat, till umgänge, till fest, till firande. En liten whisky när jag är trött eller förkyld, en liten snaps till söndagsmiddagen. Ett glas på stan för att det är fredag, ett glas med väninnan vid vår månatliga träff, några glas med klasskompisen som ackompanjemang till pratstunden. Aldrig en droppe när barnbarnen övernattar, aldrig när något viktigt ska ske, när jag körde bil – inte en fingerborg.

Inte mycket per gång alltså, men livet är ju rikt och de glada stunderna – eller dystra tillfällena – många. Så tillsammans blir det ju en del, och de där enheterna rymmer inte väldigt mycket.

Strax efter mitt samtal med sjuksköterskan åkte vi till Oxford. Pubar, resor, umgänge, fritid. Farliga tider! Jag kan stolt meddela att jag inskränkte mig till en liten svag cocktail per kväll – vi hade ju trots allt Morse bar i hotellobbyn.

Hela dagarna pimplade jag de härligt friska och varierande mineralvatten pubarna också säljer till lunchportionerna. Det blev en riktig liten feststund när jag smuttade på den lilla drinken på kvällen. Den enda.

Det bästa var att jag kände att jag kunnat lämna den drinken också – om jag velat. Men lite bubbel och vin är ju bra, har man hört, så jag höll inte löftet till sköterskan riktigt enligt noter.

Maken och jag har nu båda dragit ner på dryckerna till ca en fjärdedel. Mina enheter i veckan är inte många – och ska inte bli det heller. Rutinintaget  är nu slopat, Pellegrino är min nya lyx. Jag dricker med eftertanke. Enligt doktorns order.

Italien ska det bli om några veckor, hoppeligen, vinvännens verkliga utmaning. Drick dig otörstig på vatten, njut långsamt av de dyra dropparna i vinglaset, säger man ju där, så det ska nog gå.

Glöggsäsongen nalkas – och skall tacklas med förnuft. Det är väldigt bra att jag var ärlig när jag fyllde i blanketten – och väldigt skönt att inse att jag kan förändra mina vanor.

Kanske ska jag justera annat som är lite på sned i mitt liv också? Ingen gräns för vad man kan hitta på! Människan kan allt hon vill – som ju min gamla pianolärarinna sa.

 

 

Före – och efter

Hösten är här,  vad sommarfantasterna än säger. Än kan ett och annat sommarmoln sväva förbi på solstrimmig himmel. Men kvällarna är mörka och vi har förflyttat skymningskurandet inomhus. Tänt flera ljus, börjat botanisera i skivsamlingen istället för att Spotify-fynda.

Det finns ett före och efter inbyggt i min höst i år. Gränsstolpen är min operation 14.9. Före det timar mycket trevligt, möten med gamla vänner från både norr och öst, en resa till Rom som jag bokade innan operationen var i planerna. Det är de sista sekinerna från priset jag belönades med av den lärda akademin i grannlandet som nu ryker.

Bara några dagar efter hemkomsten blir det Barnmorskeinstitutet, och om allt går väl och jag är på benen timar veckan därpå en av höstens höjdpunkter, releasefesten för dotterns deckare!

Sen nalkas träff med klasskamraterna igen, kultur, krubb, vin och massor av prat som vanligt, och en liten julresa till Stockholm har dottern och jag bokat – vi fick ett Finnair-presentkort efter flygstrulet i våras. Jöback sjunger Fantomen på Cirkus – motstå nu det – även om de bästa platserna för länge sen sålts.

Såna planer, om Gud så vill. Allt kan ju svänga av tusen orsaker, och nu i medelålderns klokhet har jag börjat bereda mig. Alla ekonomiska handlingar sorterade jag om i dag, så de efterlevande (när mitt ofrånkomliga frånfälle än månde infalla) hittar allt lätt.

Liknande arrangemang håller min goda styvmor C på med. C har nämligen efter fars död ”blivit med” släkten Lindholms två gravar på Sandudd som hon troget betalt vård för trots att det är flera år sen hon som änka gifte sig med ungdomskärleken B. Nu är det dags för oss att ta över, men C insisterar på att betala blommorna på den grav far vilar i så länge hon lever. Jag har alltid sagt att fars andra hustru var alldeles för bra för honom!

I alla fall ska vi göra opp om saken, överföra gravbreven och samtidigt göra en gemensam vandring på Sandudd, släktens ”kvinnograv” där farfars mor och systrar vilar har jag nämligen ingen koll på. Typiskt att en person ”utanför släkten” visar mig den. Men C är ju sannerligen inte utanför – hon uppmärksammar sin döde makes barnbarnsbarn mer regelbundet än mången annan ”släkting”.

Där tänker vi också ”före och efter” – fast vi hoppeligen lever många glada år ännu!

Mångskiftande är hösten i alla fall, skulle jag komma igång med lite yoga och sång igen också vore allt perfekt. Kanske inte före – men hoppeligen efter!

Minuterna masar sig fram

Eftermiddag, jobbdag tre. Fem veckors ledighet har gjort sitt: jag har totalt kommit ur arbetsrutinerna.

Sitter och petar i ett manus, än i ena ändan, än i andra. Inget händer. Inte en association, inte skuggan av en tanke. Tomt, tomt, tomt.

Jag förirrar mig in i FB, kollar båda mailarna. Försöker jobba igen. Tittar i Instagram, gillar här, kommenterar där,

Klickar fram manuset igen.

Kom man snabbare in i rullorna tiden innan de sociala medierna erbjöd distraktion?

Almanackan har redan fyllts av mångahanda. Tre föredrag har jag lovat hålla, en antologi jag skrivit i utkommer och skall seminariediskuteras.

Det är rättighetsmöten, öppen vetenskap-policy, sägenprojekt och digital utgivning och och och.

Ja, kundtjänst förstås. Möten med allmänheten. Huvudet borde visa tecken på att klarna.

Jag har försökt med starkt kaffe och en god chokladbit varje eftermiddag. Jag har försökt peppa mig med att lägga in lov och kompdagar och resor i almanackan.  Jag har räknat ut att hösten har 95 arbetsdagar.

Allt går ut på att försöka greppa situationen och besegra vimsigheten.

Nu var kaffepausen över för idag, två timmar jobb kvar.

Det är ungefär vid detta klockslag jag något piggnar till – så nu kavlar jag upp ärmarna.

Väl hemma stupar jag i säng för en liten tupplur. Man är ju ingen ungdom mer, så det må vara en förunnat. I morgon är dag 4 efter semestern…

Semesterslut

Definitivt höst och semesterslut i luften denna torsdag. Ännu ledig packar jag upp, låter tvättmaskinen snurra, plockar med balkongblommorna , tittar ut på ösregnet.

Det har varit många resor dessa semester, längre och kortare. Inget stugliv för oss, så länge krafter och sekiner räcker till vill jag se mig om i världen när jag är ledig. Oxford var en resedröm, nu uppfylld. Fem dagar i staden och jag har en känsla av att vi blev klara, för denna gång i alla fall.

En härlig bubbla, bortom tid och förändring, historia i så djupt perspektiv att det svindlar. Ur denna miljö med sina märkliga studiesystem ploppar det fram storkvinnor och stormän för alla livets vetenskapliga (och politiska) behov. En magisk miljö, på många olika sätt!

Underbart var också att bo på The Randolph – så trevlig personal, så fint, men helt möjligt att uppleva tack vare bra Ebookers deal. Ta sig kvällsdrinken i Morse bar.

I natt drömde jag igen en jobbdröm. Mitt rum fanns visserligen kvar denna gång, men både bord, stol och dator hade försvunnit. En röd fleecefilt låg på golvet, det var allt. Ingen kunde hjälpa mig med detta predikament, alla vek undan mina frågor.

Usch. När jag somnade om var jag åter i mitt tomma rum. Nu försökte den nya informationschefen och en från församlingslivet bekant bloggare reda ut min situation. Utan resultat.

Denna återkommande arbetsrumsdröm avspeglar givetvis min kluvna känsla till att återgå till arbetslivet. Jag känner att min plats inte längre är i jobbkarriären och känslan omformas till denna obehagliga dröm.

Nå, jag hoppas allt står kvar på måndag. Att jag inte handgripligt fösts ut ännu. Ty än borde jag fira två sommarsemestrar, tyvärr.

Snart ska vi hämta barnbarnen på simlägret, blir kul all ses! Ikväll ska jag titta på TV-bandningar och läsa dagstidningar. Medan vi befunnit oss i bubblan Oxford har en del timat i bubblan Svenskfinland, märker jag. T.ex i församlingslivet.

Som sista bild från Oxford den från bussen knäppta bilden av Thames Valley Police Station. Adjö Morse och Lewis! Vi ses på Netflix nästa gång!

I lärdomens och detektivens stad

Det ösregnar ikväll. Efter två solvarma dagar i Oxford är det i dag skönt att kura i hotellbaren – ja det finns två, den ena tillägnad stadens stora fiktiva son, inspektor Morse. Morse är överallt i stan, serien är ju inspelad på pubar, i collegar och andra allmänna byggnader, hans ande svävar över alltihop, duktigt av en påhittad herreman.

I övrigt har vi i dag grundligt bekantat oss med fusionsforskningens krumilurer  – detta är ju i grunden en resa ordnad av Fysikersamfundet. Jag hängde med så mycket att jag fattar att detta är supercentralt för mänsklighetens framtid.

Sen har vi vandrat college ut och college in och aldrig kommer jag att fatta hur detta universitetssystem riktigt fungerar. Gammaldags och gåtfullt, oreformerbart, även till delar där nyordning vore till gagn.

De drömmande spirornas stad, fullproppad av turister på jakt efter en filmatisk värld, som inte ska vara på riktigt utan – en önskedröm.