Eftermiddag, jobbdag tre. Fem veckors ledighet har gjort sitt: jag har totalt kommit ur arbetsrutinerna.
Sitter och petar i ett manus, än i ena ändan, än i andra. Inget händer. Inte en association, inte skuggan av en tanke. Tomt, tomt, tomt.
Jag förirrar mig in i FB, kollar båda mailarna. Försöker jobba igen. Tittar i Instagram, gillar här, kommenterar där,
Klickar fram manuset igen.
Kom man snabbare in i rullorna tiden innan de sociala medierna erbjöd distraktion?
Almanackan har redan fyllts av mångahanda. Tre föredrag har jag lovat hålla, en antologi jag skrivit i utkommer och skall seminariediskuteras.
Det är rättighetsmöten, öppen vetenskap-policy, sägenprojekt och digital utgivning och och och.
Ja, kundtjänst förstås. Möten med allmänheten. Huvudet borde visa tecken på att klarna.
Jag har försökt med starkt kaffe och en god chokladbit varje eftermiddag. Jag har försökt peppa mig med att lägga in lov och kompdagar och resor i almanackan. Jag har räknat ut att hösten har 95 arbetsdagar.
Allt går ut på att försöka greppa situationen och besegra vimsigheten.
Nu var kaffepausen över för idag, två timmar jobb kvar.
Det är ungefär vid detta klockslag jag något piggnar till – så nu kavlar jag upp ärmarna.
Väl hemma stupar jag i säng för en liten tupplur. Man är ju ingen ungdom mer, så det må vara en förunnat. I morgon är dag 4 efter semestern…
