Hösten är här, vad sommarfantasterna än säger. Än kan ett och annat sommarmoln sväva förbi på solstrimmig himmel. Men kvällarna är mörka och vi har förflyttat skymningskurandet inomhus. Tänt flera ljus, börjat botanisera i skivsamlingen istället för att Spotify-fynda.
Det finns ett före och efter inbyggt i min höst i år. Gränsstolpen är min operation 14.9. Före det timar mycket trevligt, möten med gamla vänner från både norr och öst, en resa till Rom som jag bokade innan operationen var i planerna. Det är de sista sekinerna från priset jag belönades med av den lärda akademin i grannlandet som nu ryker.
Bara några dagar efter hemkomsten blir det Barnmorskeinstitutet, och om allt går väl och jag är på benen timar veckan därpå en av höstens höjdpunkter, releasefesten för dotterns deckare!
Sen nalkas träff med klasskamraterna igen, kultur, krubb, vin och massor av prat som vanligt, och en liten julresa till Stockholm har dottern och jag bokat – vi fick ett Finnair-presentkort efter flygstrulet i våras. Jöback sjunger Fantomen på Cirkus – motstå nu det – även om de bästa platserna för länge sen sålts.
Såna planer, om Gud så vill. Allt kan ju svänga av tusen orsaker, och nu i medelålderns klokhet har jag börjat bereda mig. Alla ekonomiska handlingar sorterade jag om i dag, så de efterlevande (när mitt ofrånkomliga frånfälle än månde infalla) hittar allt lätt.
Liknande arrangemang håller min goda styvmor C på med. C har nämligen efter fars död ”blivit med” släkten Lindholms två gravar på Sandudd som hon troget betalt vård för trots att det är flera år sen hon som änka gifte sig med ungdomskärleken B. Nu är det dags för oss att ta över, men C insisterar på att betala blommorna på den grav far vilar i så länge hon lever. Jag har alltid sagt att fars andra hustru var alldeles för bra för honom!
I alla fall ska vi göra opp om saken, överföra gravbreven och samtidigt göra en gemensam vandring på Sandudd, släktens ”kvinnograv” där farfars mor och systrar vilar har jag nämligen ingen koll på. Typiskt att en person ”utanför släkten” visar mig den. Men C är ju sannerligen inte utanför – hon uppmärksammar sin döde makes barnbarnsbarn mer regelbundet än mången annan ”släkting”.
Där tänker vi också ”före och efter” – fast vi hoppeligen lever många glada år ännu!
Mångskiftande är hösten i alla fall, skulle jag komma igång med lite yoga och sång igen också vore allt perfekt. Kanske inte före – men hoppeligen efter!
Carola Ekrem 