Alkohol. Det blir temat i dag. Tabubelagt, lite olämpligt kanske. Men just nu aktuellt för mig. Inför operationen har nämligen narkosläkaren föreslagit att mitt alkoholbruk kunde dras ner en aning.

Jag var nämligen ärlig då jag uppgav min åtgång i enheter på blanketten man ska fylla i inför sjukhusvistelser. Min siffra var något över den ”högsta rekommenderade” för kvinnor i Finland (under vistelsen i England märkte jag att jag där låg inom det ”tillåtnas” gränser).

Riktigt missbruk är det ju inte frågan om, men ändå blev jag både fundersam och lite skamsen. Kände mig  ur kontroll på något vis. ”Det går bra att dra ner, jag kan fast lägga dryckerna på hyllan helt och hållet”, hörde jag mig lova sjuksköterskan som ringde.

Alkohol. Det är pappa som kom hem påstruken flera nätter i veckan i min barndom – på den tiden gjordes alla affärslivets beslut på krogen, ”man bjöd ut kunder”. Nästa morgon var det arbete på kontoret igen. Det var groggar man skulle inta, inte satt karlakarlarna och smuttade vin. Inte påverkade det precis min vardag, alkohol var jobbet för pappa.

Alkohol är mamma som blev lite väl förtjust i öl under den period i hennes liv då vardagen rasade samman efter skilsmässan, då vi levde på bankväxlar och inte kunde unna oss så mycket. Inte påverkade det vardagen så hemskt mycket det heller, framför allt inte under en lång tid.

Vi har inga alkoholister i min del av släkten, men på makens sida finns både personer som förstört sitt liv med starkvarorna – och lika många som levt sitt liv i Godtemplarlogens nyktra hägn.

Mitt eget bruk då? Vin och bubbel, till mat, till umgänge, till fest, till firande. En liten whisky när jag är trött eller förkyld, en liten snaps till söndagsmiddagen. Ett glas på stan för att det är fredag, ett glas med väninnan vid vår månatliga träff, några glas med klasskompisen som ackompanjemang till pratstunden. Aldrig en droppe när barnbarnen övernattar, aldrig när något viktigt ska ske, när jag körde bil – inte en fingerborg.

Inte mycket per gång alltså, men livet är ju rikt och de glada stunderna – eller dystra tillfällena – många. Så tillsammans blir det ju en del, och de där enheterna rymmer inte väldigt mycket.

Strax efter mitt samtal med sjuksköterskan åkte vi till Oxford. Pubar, resor, umgänge, fritid. Farliga tider! Jag kan stolt meddela att jag inskränkte mig till en liten svag cocktail per kväll – vi hade ju trots allt Morse bar i hotellobbyn.

Hela dagarna pimplade jag de härligt friska och varierande mineralvatten pubarna också säljer till lunchportionerna. Det blev en riktig liten feststund när jag smuttade på den lilla drinken på kvällen. Den enda.

Det bästa var att jag kände att jag kunnat lämna den drinken också – om jag velat. Men lite bubbel och vin är ju bra, har man hört, så jag höll inte löftet till sköterskan riktigt enligt noter.

Maken och jag har nu båda dragit ner på dryckerna till ca en fjärdedel. Mina enheter i veckan är inte många – och ska inte bli det heller. Rutinintaget  är nu slopat, Pellegrino är min nya lyx. Jag dricker med eftertanke. Enligt doktorns order.

Italien ska det bli om några veckor, hoppeligen, vinvännens verkliga utmaning. Drick dig otörstig på vatten, njut långsamt av de dyra dropparna i vinglaset, säger man ju där, så det ska nog gå.

Glöggsäsongen nalkas – och skall tacklas med förnuft. Det är väldigt bra att jag var ärlig när jag fyllde i blanketten – och väldigt skönt att inse att jag kan förändra mina vanor.

Kanske ska jag justera annat som är lite på sned i mitt liv också? Ingen gräns för vad man kan hitta på! Människan kan allt hon vill – som ju min gamla pianolärarinna sa.

image.jpeg

 

 

Annonser