Lat morgon vid kaffebaljan, söndagstidningarna och paddan. Det rapporteras om stort och smått som vanligt, och mina associationer är därefter.

Estland fritt i 25 år! Ja Gud vare lovad! Många minns i FB sina första resor till landet som är så nära, men var så fjärran en alldeles kort tid sedan. Moster bokade under påskloven 1973-74 in oss på bussresor till Tallinn. Från Tavastehus reste vi, runt Finska viken, över ett kolsvart Karelska näset, genom Leningrads förorter. En torftig frukost intogs i Narva, sedan fortsatte den 19 timmar långa färden.

På hotell Viru bodde vi, klimatet var kyligt, iakttagande, misstänksamt. En gubbe stannade oss på gatan under vår promenad i den medeltidskarga tomma staden. ”Ni är från Finland, de kommer och tar er snart också. Jag vet, vi har hört det här. De kommer!” Mamma blev väldigt illa berörd, ”de” var ju välbekanta.

På 1990-talet gjorde jag flera jobbresor till Tartu, iakttog hur förändringen sakta hade sin gång, och plötsligt är vi här! Från vår balkong syns TV-tornet blinka välkomnande på andra sidan viken, ingen åker buss till den glimrande medeltidsstaden mer. Glittrande kryssningsfartyg syns i horisonten, flera samtidigt, Tallinn är nöjescentrum, trendsättare, ett stycke internationell kontinent, så underbart nära.

Dryga 40 år sen så annorlunda …. En annan sak slog mig också när jag läste om hur nyinflyttade studerande prydde sina lyor med möbler och kärl donerade av släkt och föräldrar. Intet nytt här – det gjorde vi också – för 39 år sen. Inte en egen pryl hade vi råd med – det var hopplockat alltihop.

När jag skulle kolla om mina minnesbilder av ettan med kokvrå på Stormyrvägen i Södra Haga stämde insåg jag att det inte finns ett enda fotobevis! Vi hade ingen kamera på den tiden – och interiörfotande var ju inte på modet heller. Tog man bilder var det på resor eller i samband med högtider.

Jag får  sluta ögonen och återkalla allt i minnet – den stora Lundia-lagerhyllan av plåt, en utfälld bäddsoffa med illgrönt frottéovantåg. Några rader Palaset-kuber avskiljde sovplatsen från matbord, TV, makens skrymmande fåtölj – ja, det var det hela. Vid bordet både åts och arbetades – här knackade jag på svärmors gamla reseskrivmaskin ner min graduavhandling om senmedeltida flygelaltarskåp. (Medeltiden var en vurm sen Tallinn-besöken).

Egentligen såg väl vårt första hem inte så väldigt annorlunda ut än dagens enkla studielyor. Men visst hade det varit roligt med en enda bild!

Det är mulet i dag, därför bra att vi besökte Skärgårdsdagarna i Pentala i går. Förändring är också att vi nu bor nära havet, en skärgårdsbåt går från Sökö-bryggan till Pentala – ön med en sjö med en ö. Där byggs museum, det finns en restaurang och underbara promenadstigar.

Mycket folk var det igår och trångt på bryggan när vi skulle hem. I kalabaliken tappade T sin kära skärmmössa i sjön, att fånga upp den igen verkade omöjligt. Men då hände nåt roligt – det blev hela bryggans gemensamma projekt att rädda mössan. En heltatuerad ung (något påstruken) far klängde ner mot vattenbrynet, plötsligt talade han svenska också i sina lugnande ord till mössans ägarinna.

Mössan räddades slutligen av en äldre herre som hade en rejäl promenadkäpp och ett nöjt sus gick genom folkskaran. ”Roligt att det händer något i väntan på båten”, tyckte nån.

Gott humör, hjälpsamhet, språklig mångfald … Ack om denna förändring skulle vara av bestående slag i vårt kära fosterland!

(På fotot är mössan ännu torr – vid stranden av sjön med en ö på en ö).

image.jpeg