Solen tycks skina, trotsande väderprognoserna, men i dag är vi inne hela dagen. Ganska tysta, ty maken måste försöka återfå sin röst. Tassar omkring, lagar comfort food och betar av tv-bandningarna.

Funderar på veckan som gick. Mycket som hände markerar på något sätt mitt läge mellan två skeden i livet, på tröskeln till något annat, men inte riktigt än. På jobbet känner jag mer än nånsin av min ålder. I veckan utsågs en ny chef, jämnt hälften så gammal som jag. Jag vet inte varför detta känns betydelsebärande. En 31-åring är ju ingen ungdom, precis. Just därför tynger min egen ålder desto mer.

Läste just några insändare i finska hufvudsstadsdraken. Där konstaterade några trotjänare i arbetslivet (den ena höll sig försiktigtvis anonym) att deras långa arbetserfarenhet inte just är till stor glädje i dagens yrkesliv. Andra värden gäller, snabba ryck, nya strategier, ombyte och helst nya människor med fräsch syn på alltihop. Otyngda av gamla hjulspår och dammiga strukturer.

Det hjälper föga att jag själv vet att jag är väldigt insatt i mitt ämnesområde (vem ska lyfta kattens svans, om inte katten själv), men samtidigt oerhört öppen för vad nya yngre förmågor kommer med. Och jag är sannerligen varken tekniskt eller digitalt bortkommen, för att vara 62. Jag vill med glädje snart ge över alltihop, men skulle gärna få uppskattning för vad jag trots allt presterat och ännu levererar.

Vi kommer ju alla till detta vägskäl, om vi har förmånen att hållas i liv – och på jobb – till pensionsdagen.

Mina försök att finna en plats i nästa livsskede har inte heller lyckats så bra. Det lät lovande att redan nu ansluta sig till Domkyrkans kyrkvärdsgrupp. Men där passar inte min status som fortfarande förvärvsarbetande in. Gruppens planeringsmöten anordnas nämligen under ett klockslag som fortfarande är min arbetstid. När jag hann fram till mötet förra veckan var trakteringen bortdukad och alla kyrkvärdsturer reserverade.

Jag återkommer efter pensioneringen, här finns alldeles tydligt ingen plats för mig ännu.

Låter lite sorgmodigt och resignerat, det ovanstående. En händelse i veckan markerade dock klart min status som släktgrenens äldsta ansvarstagande person. Styvmor och jag har en tid pratat om de två släktgravarna på Sandudd som egentligen inte hör ihop med henne längre efter fars död och hennes omgifte.

I går träffades vi på Sandudd, besökte gravarna och jag övertog de vackra hundraåriga gravbreven. Den grav där farfarsfar, farfar, farmor, farfars bror och far vilar är ”för evigt”, ”i 999 år eller till den 31.12 9999” står det. Wow! I den andra graven vilar farfars mor och hans tre systrar, den graven kräver betalning 1.1 2018.

Jag förvaltar familjearkivet i dessa dagar, de få dokument som finns kvar. Det känns fint att vara en länk i den släktkedja som finns dokumenterad i gravbrevens snirkligt präntade anteckningar.

Men det är lite sorgligt också, för ingen kan längre berätta historierna om dessa personer. Vad hände med farfars äldsta syster, död vid endast 23 års ålder? Och tänk att det står att farfarsfar var handelsman på Vasagatan – jag trodde han var bonde i Ingå?

Sen när jag, vill Gud, pensioneras 1.4 2019 ska det minsann bli släktforskning av. Och etablering i ett nytt klart skede i livet – förbi mittemellan-stadiet.

image.jpeg