Operationsdagen är över. Nu återstår ännu att invänta besked om huruvida det borttagna var av ”snäll sort”. Men en mellanrapport måste ges: feedback om världens bästa sjukhuserfarenhet. 

Barnmorskeinstitutet i Helsingfors! Här är dottern född, här har barnbarnen gjort entre, den ena sommartid, den andra utstyrd med tomteluva på juldagen.

Nu kunde jag lägga ännu ett gott minne till huset, min äggstocksborttagning. Var kan jag börja? Sköterskorna – man fick sin personliga, skiftet bytte i något skede, jag låg ju inne hela dagen. Båda var av änglalikt lugnt och tryggt slag. Det var tydligen jargongen på hela avdelningen. Medan jag låg och väntade hörde jag ju hur det pysslades om de andra patienterna i rummet. Hur allt fick ta sin tid, hur varje detalj gicks igenom, hur tålamodet aldrig tröt.

Mirakulöst fick jag mig på eftermiddagen tilldelad en sköterska som på eget initiativ talade utmärkt svenska. Fast jag är rätt obehindrat tvåspråkig kändes det bra att få ventilera allt på modersmålet. I lugn och ro förbereddes jag för operationssalen där en patrull läkare – vänliga också de – väntade. Min sköterska klappade om mig och sa hej, oroa dig inte snart får du bara sova.

Man hajar till när alla sladdar och nålar kopplas in på operationsbordet, det gör man. Hur ska detta sluta – feeling. Till narkosläkarens lugna beskrivning av vad hon höll på med somnade jag in och vaknade då kirurgen, en yngre man med grekiskt namn berättade att allt gått enligt planerna och jag skulle få åka hem samma dag.

Men först kollades jag verkligt noga, lite vila, lite saft, en kopp kaffe och en ostsemla (aldrig smakar mat bättre än i denna situation), försiktiga promenader i sjukhuskorridoren och en noggrann genomgång av den fortsatta vården hemma.

”Så här värdig vård får man sällan”, konstaterade min 86-åriga rumskamrat som hade varit med om ett och annat ingrepp i sitt långa liv. Det kan man verkligen skriva under. 

Det ska jag skriva på sjukhusets feedback-sida också. Detta förunderliga sjukhus där hela kvinnolivet liksom fokuseras från början till slut, från glädje till sorg. Bleka nervösa blivande fäder i hissarna, förlossningsavdelningarna ligger ju näst intill vården av det andra gynekologiska, den dystra biten, s.a.s..

Nog behövs här empati, lugn och långsam takt! Men det är inte självklart att det är så! Därför är min tacksamhet oändlig.

Alla goda hälsningar och böner som kommit mig till del av vänner har också burit på vägen! 

Nu är det sjukledighet som gäller, 5 dagar. I morse hade jag det charmerande sällskapet av Robert de Niro på Netflix (The Intern). Fötterna värms av underbara sockor dottern stickat som tillfriskningspresent. 

Det var lite så som i himmelen, denna onsdag. Känns gott att filialer finns också  i jordisk version!

Annonser