Sent i går kväll kom mailen. Kort var den: ”I dag begravde vi Ludde. Svårt.” Väninnans 13-åriga hundkamrat hade fått avsluta sitt jordeliv. Finalen blev tung, alla organ säckade ihop, det blev svårt att röra sig, tröttheten tog över.

I augusti avlade A och jag vårt årliga besök till Sarvsalö, Luddes och mattes hemort. I alla sina levnadsår var Ludde en busig krabat, mycket skäll, mycket skutt, en valpaktig attityd till tillvaron. Samma fart denna gång, tyckte jag först. Men oftare än förr lade han sig ner mitt i stojet, lutade hakan mot tassarna, orken slut.

Nu vilar Ludde insvept i sin filt i en grav på hemgården, intill ligger katten Sotis, död sen en antal år. Ett gravljus hade man tänt och prytt platsen med en ring stenar.

Jag har aldrig haft ett eget djur, men jag har haft ett antal hundvänner, ibland kortvariga bekantskaper som dock blivit kvar i minnet för att de definitivt har kunnat räknas som ”besläktade själar”. Mopi på Emsalö var ”min” flera sommarlov, det var märkligt hur hon kände igen mig varje år fast vi varit åtskiljs tre fjärdedelar av året. Vilken återseendets glädje! Vi var tillsammans varje semesterdag.

Katter har jag aldrig format närmare relationer till, men det vet man ju av en hastig titt i FB-flödet att är precis likadant – närheten, samhörigheten, den kravlösa vänskapen och kärleken.

Akvariefiskar var pga allergi det enda dottern kunde få i husdjursväg. Också en fisk kan bli ens vän och förtrogna, tro inte annat. När den vackra guldfisken  Gulliver simmade vidare var sorgen stor. Han hedrades med stilig begravning i en närbelägen å – där lät vi honom segla bort mot evighetens hav. Gullivers grav kallar vi ännu det vackra stället där vi tog farväl.

Svårt. Det kan jag sannerligen förstå att det är på Sarvsalö nu. Tyst i stugan och på gården, ingen som sitter bredvid och ser på TV, ingen som ger en anledning att gå ut på promenad i höstrusket.

Lika barnsligt som jag tror på nån form av evighet för människans del, tror jag på en fortsättning för djuren. ”Klappa Ludde”, brukade jag avsluta mina mail till Sarvsalö. Jag får väl inflika den uppmaningen i min aftonbön hädanefter.