Torsdag kväll hade vi evenemang på stan. Först vernissage på Stadsmuseet, sen en bit mat nånstans. ”Vad luktar Helsingfors” var tema för det som öppningstalaren underströk inte skulle betraktas som en utställning utan som en sinnesupplevelse. 

Inget förberedde mig i alla fall på det,  så när som på några säckstolar, tomma rummet där någon slags doft svävade, spridd av luftfuktare. I rummet intill fanns en liten låda, här kunde man läsa svaret på vilken doft det var fråga om. En parfymör har utarbetat ett antal Helsingfors-dofter som växlar veckovis. Tanken är att du ska kasta dig ut i associationer, drömma, minnas och fantisera till doften. 

Förvirrande kändes det. Först i dag när jag läser om ”arrangemanget” i finska hufvudstadsdraken börjar jag hänga med. En ny sorts museiupplevelse, jag hajar. Men på torsdagen kändes det skönt att läsa att en betydligt yngre person på Instagram erkände att hon också haft fel förväntningar på mera konkreta iscensättningar.

Jag tänkte först att bara jag trillat av utvecklingens bergochdalbana. Men visst, jag ska återvända när rummet inte är fyllt av vernissagepublik, slå mig ner i säckstolen – nej förresten, därifrån kommer jag inte upp utan hjälp – men snusa mig till lite associationer. Fördomsfritt och nyfiket.

Känslan av att ha hamnat i framtidslandet fortsatte på restaurangen vi råkade välja. Bronda på Södra Esplanaden visade sig vara en ”social restaurang”, det deklarerade servitören inledningsvis. Vilket innebar att alla rätter delades mellan matsällskapet, maten kom in rätt efter rätt och skulle fördelas av dinerarna. Ingen aning gavs om rätternas storlek, priserna varierade dock från förmånliga 5 euro till närmare 30 euro – vilket ju gav vissa ledtrådar. 

Nu hade vår avsikt ju varit att på hemvägen grabba någon enkel smårätt i all hastighet, men här var upplägget avancerat och utmanande. För en fisk- och skaldjursallergiker och en fiskälskare var ju inte situationen ideal. Jag blev utmattad av tanken att måsta sammanställa någon helhet som skulle bli lagom stor och lagom dyr och inte leda till allergiska reaktioner. De stora färdiga menyhelheterna som servitören starkt rekommenderade var för mycket en vanlig vardagskväll. Jag ville gå ut, men det var för sent. Man hade redan hällt upp av mineralvattnet (5,50 för en liten karaff) i glasen.

Det blev några förrätter som gav oss en munsbit var och sen kom den den friterade hönan in – en enorm hög med några tomatbitar. Vi delade och tuggade. Sen kom portion nummer två in – pasta och pulled pork, ett litet berg. Vi kämpade på.

Servitören hade glömt tala om att de större rätterna – i social anda – var avsedda för 4 personer. 

Vi rullade ut, förbi borden där alla gäster såg unga och trendiga ut – och hälften yngre än vi. 

Jag tröstades lite av att jag hörde en ung kille i grannbordet väsa ”men jag skulle nog hellre få en helt egen portion”, och en annan som undrande över hur ostburgaren skulle delas på fyra …

Igen en glimt av en framtid där man saknar karta och kompass. Där reglerna inte liknar det man är van vid och där man inte kan uppföra sig.

En titt i restaurangsrecensionerna på webben gav dock aningen om att jag inte är ensam om att uppleva det sociala ätandet som både besvärligt och konstruerat. Hade jag frågat dottern på förhand hade vi knappast gått till Bronda heller. 

Ok, så det var en lite speciell kväll. Men jag anar att detta kan bli allt vanligare ju äldre jag blir. Att världen förändras – det ska den ju – men jag inte hänger med – för det är ju mot naturordningen. 

Det skrämmer mig lite, jag kan inte säga annat.

Annonser