I en bisats i den kyrkliga veckotidningen läste jag det. Att Norra Haga kyrka ska rivas. Jämnas med marken, försvinna, inte mer finnas på den plats där den stått sedan 1963. I 53  år. Mögel, problem som inte går att rätta till. Man har försökt, med stora pengar. Men nej. Jag måste verifiera nyheten med två olika väninnor. Det lät så overkligt.

Det finns platser man nästan glömt att man har en stark relation till. Men när de hotar gå förlorade vaknar minnena till liv.

Jag minns hur det var i början av 1960-talet i Norra Haga där jag växte upp. Först fanns ingen kyrka, det firades högmässa i köpcentrets vindsvåning. Så började man bygga, det var inte långt från Tolari folkskola där jag började min lärdomsbana. Skolbarnen fick vara med och sjunga vid invigningen. Jag minns att man berättade att arkitekten hade insjuknat och man uppmanade oss barn att be för att hon skulle bli frisk. Eevi Aho hette hon, det har jag läst senare.

Kyrkan var inte speciellt vacker och särskilt märklig var dess Kristusgestalt – som saknade korset. Men akustiken var bra och det fanns många klubbrum för allehanda aktiviteter. Snart hade man ärende dit ofta. Det var söndagsskolan och det var scouterna. Det var tidiga julottor med brusande psalmsång.

Det var här vi omsider gifte oss 1977, här som morbror Nisse tog fotografierna av det lilla bröllopssällskapet och ett skämtsamt foto av brudparet bakom dopfunten. När det kom till dop tre år senare hade vår lilla familj redan flyttat till en annan förort, Gamlas.

Men det blev snart kyrkokörssång, också i denna kyrka. Det var här mammas namn lästes upp vid parentationen i slutet av 90-talet. Och namnen på många andra kära församlingsbor, under en räcka år. Klockorna klingar mäktigt i Norra Haga kyrkas stapel. Hur oändligt många gånger har jag inte raskat på stegen till takten av dem.

Nu ska allt bort och plötsligt känns platsen omistlig. Koncentrationen av minnen är så stark att jag fullkomligt ryser.

Det känns som något mycket mer skulle försvinna än en byggnad av rödtegel i utkanten av en 50-talsförort. En plats att fästa minnen vid rivs ner, så många delar av min barndom. Fåniga små hågkomster, som den gången mamma följde med till söndagsskolans vårfest och pappa som blev hemma skulle laga söndagsmiddag. Han hade ombetrotts att  koka knackkorv, minns jag, och det verkade tvivelsamt om han skulle klara av det kulinariska testet. Han hade ju aldrig stått vid spisen, en endaste gång i min barndom hittills …

Jag tror inte jag vill besöka den delen av Norra Haga efter att rivningen är fullbordad.

Häromveckan läste jag att historikern Peter Englund uppmanat alla att aktivt minnas, både trivialt och dramatiskt från sitt liv. Det meddelas som en nyhet – trots att traditionsvetarna i evigheter manat till detsamma, ja analysen av de nedskrivna minnena är ju en av våra huvudsakliga insamlingsmetoder.

Nåväl,  ”Jag kommer ihåg” får jag såsom Englund konstatera. Och fortsätter väl göra det i mitt hjärta även efter att klangen från kyrkklockorna har tystnat och de röda teglen skyfflats bort.

IMG_2630.JPG