– så nu går jag hem och lägger mig. Så heter det i sångleken, och det passar bra idag. ”Nu har jag sålt både äpplen och nötter och nu har pojkarna narrat mig”, börjar sången. Ingen oäven metafor för tillfället, det heller.

Lessen är för svagt. Jag blev så innerst in i glödheta flyförbannad i dag så det liknade ingenting. Ingen närvarande var skyldig till mitt utbrott, det handlar om omständigheter och likgiltighet och okunnighet och orättvisa – ja, jag kan inte använda dom ord jag helst skulle välja,  för om sånt här borde man inte  ens antydningsvis skriva på sociala medier, det hör till det mest förbjudna.

Men jag blev arg, förtvivlad och in i själen trött. Och nu gäller det att komma vidare. Titta åt andra håll, planera, hoppas och drömma. Och minnas.

Jul nalkas och det är välsignat. T.o.m vid Sökö köpcentrum har den lilla julgatan hängts upp och det röda kuvertet att posta julkorten i damp ner ner i dag. Jag har köpt  smällkarameller till alla helgens kalas, i dag reste dom den stora granen på Senatstorget. Det tar sig.

Sen rotade jag lite i linnekistan för att kolla läget med juldukar. Det finns inte mycket numera, jag har gallrat och följt Konmari-metoden till den grad att inget överlopps finns.

Men en sak stötte jag på, duken som klarat alla gallringar. En stor broderad duk med spetsbård, sydd av mamma eller moster i början av 50-talet. Det roliga är att den tyska handarbetstidningen från 1951  med mönstret också finns kvar.

Jag undrar om den duken nånsin använts. Åtminstone har inte jag vågat mig på det. Man ser redan ketchupfläckarna och rödvinspölarna, nej det går inte.

Den duken är ett museiföremål, ohjälpligt. Men jag älskar den. Och den tröstar mig på något sätt, minner om tider före min födelse då mamma och moster ständigt satt med sticksömmen och brodernålen. Vid radion kanske, lördagens önskekonsert? Tekannan puttrade, smörgåsarna var bredda. Världen var liten och man hade tid till invecklade estetiska projekt. ”Diese Muster lieben wir”, deklarerar tidningen, här finns också en teckning av ett glatt sällskap som bänkat sig vid matbordet på vilket duken ligger.

Nu känner jag mig lite gladare. Det är torsdag i morgon och om vi hålls friska blir det Nådendals bad i helgen. Som sagt, det tar sig, och i morgon är en annan, hoppeligen roligare dag.

img_2666