Äntligen. December här. Varierande kyla, glashalka i Sökö, krispigt vitt kring Senatstorget. Jag har på nära håll följt hur stadens julmarknad byggs upp. Varje morgon tar jag en tur över torget på vägen till jobbet. Dom små stugorna hade fått hyllor och eluttag i dag, mängder av små granar, doftande,nyhuggna har ställts upp under de glimmande ljusgirlangerna. Karusellen står på plats.

Snart, snart! På lördag sätter den fart. Slutspurten mot julen! Glöggdoft, julmusik, Lucia, handel i tiotals små bås, vimmel, allt mot Domkyrkans vita fasad och den jättelika ljusspäckade julgranen.

Slutspurten mot julen ja. Lite känning av slutspurten mot pensioneringen fick jag i dag. När jag slog upp hufvudstadsdraken möttes jag av en artikel om den finlandssvenska bokutgivningen våren 2017. Och där ser jag min egen lilla ordspråksbok i raden! Visst har jag ju vetat att den börjar bli klar så småningom,men ändå betydde notisen i bladet att jag såg på min återstående tid på jobbet med nya glasögon. När den boken är klar, då återstår att packa ihop festboken redan pensionerade kollegan och jag jobbat med i många år. Också ordspråksutgivandet har haft många, långa och varierande skeden. Att något blir färdigt känns nästan konstigt.

För sen?! Ja sen blir det pensionering av. Loggade  in på pensionssystemet Kevas webbsida häromdagen för att försäkra mig om att mitt datum ännu håller – jodå, 1.4 2019, står det, den dagen har utkorats till min personliga pensioneringsdag  – och håller liv och hälsa ska jag följa statens bud.

Slutspurt två år alltså. Sen ”går jag in i den stora friheten” som en lycklig nypensionerad vän proklamerade ett tag sen. Som avtonar vid pärleporten och gränsen till något ännu mera svårfantiserat. Det syns ju ett slut på livslinjen s.a.s., en ofrånkomlig final. Det är mycket att filosofera om när man nått detta livsskede.

Men  jag är i takt med spurtandet. Det är gott att ha kommit såhär långt. Bara att ta varje dag som den kommer, så länge den kommer.

Men nu tar vi sikte på julen först. Nu ska det bakas skärgårdslimpor och bjudas på kalas och köpas gran och höras på Spira och Novena och Akademen och Lyran. Nu ska det drickas glögg på marknaden vareviga en dag och nu ska det öppnas kalendrar så det ryker om öronen.

Och blir Ordspråksboken bra ska jag bjuda på bubbel i vida kretsar, nu ska det firas så länge tygen håller! Och nöjd och stolt ska jag vara – för som det heter i opuset (i många varianter från olika håll i Svenskfinland) ”vem ska lyfta kattens svans, om inte katten själv”.IMG_0074.JPG