Vi finnar är ett allvarsamt släkte. Våra helger firar vi med det förgångna i stadig närvaro, den glada självständighetsfesten högtidliggörs i krigens fortsatta skugga, och julen firar vi i likhet med våra förfäder i umgänge med de hädangångna. Släktfesten är inte komplett utan ett besök på begravningsplatsen.

Så åker också vi, oftast dan före dan,  hundra kilometer upp i landet, till Tavastehus där en släktgrav finns. Mommo, moffa, mamma och moster vilar där, i den stad  där jag firade min barndoms lyckligaste och mest bekymmerlösa stunder.

T och S ville till min stora glädje följa med också i år. Resan gick lätt med hörlurar och ljudböcker. Vi åt gott och slog på stort med dubbla bullar per man på legendariska konditori Laurell.

Vårt huvudsyfte var att pryda graven till jul. Flickorna hjälptes åt att lägga ner en fin liten krans och tända ljusen. Sen funderade vi lite över familjen i graven, hur de bar namn som återkommer i våra egna – Eva, Maria, Ingeborg. ”Men nån Oskar eller nån Edvin har vi inte”, anmärkte S, och det stämmer. Vi är bara flickor i tre led i vår familj nu.

Lite berättade jag om min barndoms glada stunder i staden, men alla minnen kunde jag ju inte låta ramla över de tålmodiga töserna. Jag drabbades nämligen av en sådan kaskad av hågkomster och det blev maken som körde – utan hörlurar – som fick ta del av det mesta.

Hur ljus, skinka, hyacinter och glögg, denna doftharmoni fyllde mommos och mosters tvårummare. Hur hög julgranen alltid var och hur välfyllt gottebordet – det såg mommo till. Hur mamma alltid lagade marmelad i tre färger – mommo älskade marmelad. Hur en märklig (lätt spritdoftande och lite tilltufsad)man vid namn Lahtinen varje julaftonsförmiddag på väg till ett tåg – någonstans – tittade in med en julblomma. Hur han placerades i bästa stolen som en väntad gäst och språkades med en lång stund. Undrar vem han var?

Sen började jag minnas andra sidor av saken. Att pappa alltid firade på okänd ort, med andra människor. Hur man tyckte det var både en sorg och en lättnad. Hur vi fem kvinnor i tre generationer gjorde vår jul – för moffa var sedan ett tag död. Han var den enda som vilade i familjegraven på den tiden.

Mina tankar vändes till jularna i senare tid – och då är det nästan bäst att dra ett skynke över en hel del. Det var inte bra alla år, inte allt. Hela livssituationen fokuseras ju i detta julfirande, julen är som vår tillvaro i komprimerad form. När man minns hur julen var kommer man liksom ihåg hur resten av livet var också. På gott och ont.

Men jag hoppas att T och S i något litet minnesskrymsle ska spara berättelsen om hur de åkte genom ett grått decembrigt Tavastland, med mommo och mofa i framsätet. Jag hoppas de minns det som en liten harmonisk utfärd när det bara var vi och det enda bekymret var att välja de rätta bullarna och wienerbröden på ett julpyntat konditori.

Den fina julsången Koppången har surrat i mitt huvud hela dagen, en stump av den valde jag till rubrik för min julblogg. Py Bäckmans text beskriver på ett vidunderligt sätt känslan av tidlöshet i juletiden. De döda är intill oss och vi levande känner barndomen komma nära. Under den sårbara, magiska juletiden lever vi intensivt på många tidsplan. Man är både glad och melankolisk i en enda röra!

Men nu ska det firas jul igen – och skapas nya minnen!

Alla ni kära läsare hur ni än har det just nu – en riktigt bra jul 2016 önskar jag er!

IMG_0382.JPG