Nya upplevelser

Lite hängigt är det allt ännu. Och glashalt och superdimmigt.

Men i går kväll fick jag uppleva något för mig helt nytt – direktsänd UMK-tävling (så heter vår melodifestival-eurovisionsuttagning här i landet, precisering för eventuella läsare utanför landets gränser).

Dottern kommenterar för Svenska Yle och levererade fribiljetter till sportarenan som ligger bara några kilometer bort. Vi som for iväg var maken och jag, barnbarnen T och S och en väninna till T.

Man kan ledigt säga att upplevelsen var stor för oss alla! T och hennes väninna planerade rentav göra föredrag med power point  i skolan av allt de varit med om . Alla tre flickor fotade och filmade ju intensivt genom hela spektaklet.

Ibland satt de som tända ljus, uppfyllda av nån låt. Ibland stod de på stolarna och hoppade – eller filmade koncentrerat – det var mitt i galenskapsbullret när pausnumret, kvällens klo för många, Marcus och Martinus – storidolerna just nu – äntrade scenen.

Vi tankade hot dogs och pop corn och vinkade till mamma i kommentatorsbåset.

Mommos huvudintryck var:

– att det är så roligt med Eurovisionsspektaklet – speciellt att musikfesten blivit arenan för tanken att olikhet och mångfald är det viktigaste!

– att det är fantastiskt att se med vilken precision direktsänt TV-arbete görs. Kamerorna som snurrar omkring, programledaren som byter kläder med blixtens hastighet – otaliga gånger, snabba scenbyten, sekundtidtabell, allt man inte ser i TV

– att det är magiskt hur en karg idrottshall kan förvandlas till ett musikens sagoland med pyroteknik och konfettiregn och en publik som skapar stjärnregn med sina mobiltelefoner

– att Krista Siegfrids är en härlig, proffsig person som bjuder på sig själv – kramen T:s väninna fick var en av kvällens höjdpunkter

Det blev ju inte sämre av att min favorit vann. Norma Johns ”Blackbird” i liveversion är Finland bästa bidrag nånsin. Tycker jag.

Och sen dagen efter. Kommentarerna i Facebook. Skitshow, dålig låt, usliga Yle, man får skämmas, man måste stänga av, inget kan vi finnar, Mellon är bättre, vi borde förstå att sluta delta. En orkan av dålig stämning, ett mörkt moln.

Så jag slutar läsa. För si, jag var där!

Och det var kanon! Hela vägen!

 

Annonser

Hängigt

Klart jag inte kunde komma undan nån sorts influensa eller förkylning eller vad man ska kalla sjukan som lämpligen drabbade lagom till weekenden. Trött, men inte värre än att jag orkar hålla mig vaken. Jag botar mig med Dictamos-te, läkande sedan urminnes tid. Sista påsen på gång nu, men i sommar, vill Gud, kan jag handla mera i Rethymnon.

Sen har fyra avsnitt av Stjärnorna på slottet 2017 lagts ut på SVT Play. Fem underbart egocentriska men samtidigt sympatiska och karismatiska svenska kändisar – fyra skådisar och min årskamrat, (jag kan inte låta bli att tycka om odågan) Magnus Uggla berättar om sina liv. Det är lite konstruerade barndomstraumor, massor av depressioner och tvära vändningar och separationer. I lyxig slottsmiljö sitter man- äter gourmet-mat. Johannes Brost är en riktig gnällspik, Gunnel Fred en spännande nästan ny bekantskap, Lia Boysen och Sofia Ledarp bjuder på sig själv i intim detalj. Och det är vansinnigt underhållande! Passar en sjukling precis.

Vad mer – ja det ska bli en riktig hejare till mustig middag i dag. Hittade ett recept i finska hufvudstadsdraken – det är chorizokorv, vittvin, mozzarella, basilika, vitlök, tomatkross, allt ska bara slängas i en panna och bakas i ugnen och hällas på pasta – perfekt mycket ansträngning i köket där! Mustigt rödvin till – och kanske några  beska droppar.

Det är mycket nästa vecka, vi får se hur det är med orken. Jag är inte helt oersättlig i något sammanhang, bara lite kanske, ställvis.

Jag ska lägga mig på sängen och fundera över vad jag skulle berätta om jag var stjärna på slottet. Vem skulle vara bov, vem hjälte i min berättelse? Hur mycket skulle jag dramatisera, hur mycket ljuga. Hur många nya insikter skulle jag få om mig själv under berättelsens gång?

Intressant tanke.

Hur stavas Beatles?

Barnbarnen var hos oss igår kväll. Det var taco och glass, T och jag spelade Cluedo och mofa och S försökte bygga ihop en motor han köpt åt henne på Deutsches museum. Flickorna introducerade mig i ett helgalet spel vi alla tre kunde delta i på paddan.

Så kom T ihåg att hon fått en hemuppgift. ”Vi ska intervjua folk i olika åldrar om vad de tyckte om för musik när de var barn. Du får svara för gruppen 5o-60, mommo, fast du är lite äldre”.

Vad jag tyckte om för musik när jag var 10, 11 år?! Jag drog fram mitt bästa muggunderlägg, det med LP-pärmen på och ropade, ”Beatles”.

Och så vällde minnena fram! Jag berättade om hur jag älskade Beatles mest av allt, om hur min kompis och jag grundade en tvåflickors fan-club, hur vi grät och skrek när vi såg A Hard Day’s Night på kvartersbiografen, hur vi köpte alla tidningar där det fanns minsta bild av bandet.

Jag berättade om vad gossarna hette, om vilka som var i livet och vilka som dött (T och S blev till sig över John Lennons öde). Dom fick höra att jag tyckte George var sötast och att min pappa tyckte Paul var ett fånigt babyface.

Ändå var det pappa som introducerade dem i hemmet. Han hade för vana att hämta hem dom senaste singlarna från Westerlunds musikaffär. Länge var det Harry Belfonte och Platters och Peggy Lee. Men en dag kom han hem med ”I wanna hold your hand”. Och där var det. Den singeln släpptes 1963, ser jag i Wikipedia, så det var väl en tid efter det den kom till Helsingfors.

Min första egna LP var den som avbildas på underlägget. Den hade ett hack vid spåret med ”If I fell”, min mest älskade låt. I dag har jag skivan på CD, jag tycker ännu ”If I fell” är bäst.

Nå, så sökte jag fram ”A Hard Day’s Night” på Youtube, det mäktiga öppningsackordet dånade i köket. T och S tittade snällt på min telefonruta.

”Hur stavas Beatles”, frågade T och antecknade nogsamt musikpreferensen för en i gruppen 50-60.

Jag är nyfiken på resultatet av klassens samfällda intervjuer. Barndomens och ungdomens musikminnen är ju ofta distinkta, de är förknippade med så mycket. Hela samtidsbilden, ens egen familjesituation, den där obestämda längtan till vuxnare ålder och mer fjärran länder en 60-talsflicka på flickskolans första klass hade.

Du hör ett ackord – och allt ramlar över dig!

Tusen tack för det, T!

Tjugondag slut

Klockan är 0:30, Tjugondag Knut är över. Jag sitter i köket för mig själv,maken återkommer först i morgon från skolresan till Tyskland.

Trött är jag, jullovet var för kort, det är mycket med ett manus just nu och därtill hade jag eftermiddagsjour på jobbet.

Dagen var lite speciell på annat vis också:

– en Spotify-lista över psalmbokstillägget fick mig att minnas den fina tiden i den nu avtynade kyrkokören där jag sjöng i 18 år. En stor del av de nya psalmerna ingick nämligen i vår kantor Olav Söderströms repertoar för kören. Gospel, lovsång, taize-sånger … När jag lyssnade på Spotify-snuttarna Kyrkpressen lagt ut (det är min kristliga lunchgemenskap som ska diskutera detta, därav mitt intresse) brast jag i gråt. För att jag saknade både levande och döda vänner i den sångargemenskapen. Vi var ingen toppkör, men vi var en kör med ett stort klappande hjärta. Petruskören var en kyrkokör av bästa sort, och jag gläds över att ha fått vara med. Och fäller tårar för att det ohjälpligt är över.

– en gammal bekant från tiden på gamla hemorten i gamla hemförsamlingen dök upp på jobbet i dag, hon deltog i ett av husets otaliga seminarier. Också det mötet väckte många minnen och associationer.

– och så bjöd dottern på champagnecocktail på American Bar som avslutning på eftermiddagen. Hon hade skrivit på kontrakt för sin andra deckare som ska ges ut på båda inhemska språken. Så roligt med det flytet! Men också här slog mig tanken: nog hade det varit fint att mamma och moster fått uppleva hennes författarkarriär.

Så har det gått, jag är en mommo som minns och saknar och känner vemod mest hela tiden.

Mitt i natten slår jag upp lite, lite vin till och uttalar en liten önskan, en bön: att något roligt skulle hända i mitt arbetsliv (nu på slutrakan) och att kära maken skulle komma hem väl.

I morgon ska jag plocka undan julen och fixa enchiladas till kvällen och skura tuppen. Och planera hur jag ska ordna i den nya bokhyllan i arbetsrummet.

Det är vårtermin nu, förnyelse är på agendan.

Helgfinal

Trettondag. Många tycks jobba denna fortfarande helgdagsmärkta dag. Redan klockan 8.00 öppnade vår K-butik – det var väl ändå att ta till!

Vi sov till klockan elva. Vardagen har för min del satt igång redan dryga veckan sedan. Jag har haft kundjourer, jag har besökt tandläkaren, jag har släpat mig till morgonbussen i iskyla och halka – det sistnämnda i sällskap med många andra förstås.

Det är skönt med en tredagarsledighet. Bara sitta vid köksbordet med en kaffekopp och beundra det strålande solskenet utanför rutan – det inger falska förhoppningar ty ute är det -20 grader just nu …

Tankarna flyger hit och dit och på inget speciellt. Nytt år – nya planer och föresatser.

Jag levererade f.ö årets första (vita ?) lögn i förrgår. På tandläkarens fråga om jag säkert borstar elektriskt svarade jag utan att blinka ”jodå”. Sanningen är att den elektriska tandborsten stått oladdad ett halvår. Nu är den fully charged, däremot, i rena förskräckelsen. Nya tag, där!

Många vänner tycks löga sig i varmare klimat just nu, visar FB. Jag tycker egentligen det är skönt här hemma, man bara hoppas att de snabba temperaturförändringarna inte kraschar vattenledningarna i huset, som det gick förra året.

Det är behagligt att tassa omkring i det smådammiga huset där pynten ren börjar ropa på nedplockning. Vi finlandssvenskar brukar ju hålla på helgslut vid tjugondagen, så det brådskar inte.

Det blir korv och ugnspotatis till lunch i dag, på kvällen bjuder formidabla kören Spira på trettondagskonsert i Domkyrkan. Ett lagom helgprogram.

Sitter och städar i mailen där erbjudandena från allehanda firmakontakter man på olika vägar avsiktligt eller i misstag samlat på sig under året dominerar flödet. Jag avpostar det mesta – men en instans får sända Mrs Ekrem aviseringar så mycket dom vill – Royal Opera House i Covent Garden, London.

Inte för att jag just nu kan ta aktiv del av utbudet. Men det är en underbar tanke att detta fantastiska operahus finns där ute (vi har besökt det endast en gång). Att möjligheten finns, åtminstone i teorin, att få tillbringa en magisk afton i detta skimrande musikpalats! Den tanken vill jag gärna påminnas om lite nu och då, när vardagens grå tenderar ta över.

Med Paolina genom den sibiriska vintern

2 januari. Första jobbdagen efter en väldigt rumphuggen julhelg som inte hann ta fart riktigt. Det var härliga fester med familjen, det var lata dagar framför Netflix och slappa kvällar vid Julradion.

Men underbart var väldigt kort i år. Och så fick jag makens ögoninflammation i nyårspresent. Och datorförbud en dag, faktiskt. Men det är inget mot de helveteshostor jag hör skalla omkring mig, lite varstans. Hårda sjukor detta år.

Och nu utlovas sibirisk vinter, läser jag. Minus 20 ska det bli i huvudstadsregionen på onsdag – men den bitande vinden ska ge känning av minus 30. Häromdagen var det plus 6, men jag hade mina aningar. Gick till KappAhl och slet en varm jacka med konstpälsfoder och rufsig konstskinnbrämad huva från reaställningen. 50 euro, det klarade mitt hårt prövade Mastercard av. Jag ser fram emot att kura in mig i den i redan i morgon.

Det enda roliga såhär års tycker jag är att köpa ny almanacka och hänga upp årets väggkalender. På jobbet visar Finska litteratursällskapets och Kyrkans utlandshjälps produkter tiden.

Men i vårat kök, där sprider en speciell kalender glädje: en vi köpte på Galleria Borghese i höstas. Januaribrud är Canovas anslående marmoråtergivning av Paolina Borghese, född Bonaparte. Hon minner om att det hoppeligen blir en tur till den eviga staden igen, när sommarvindarna börjar blåsa.

Genom den sibiriska kölden får hon lotsa oss, i sällskap med lättklädda gudar och gudinnor av Tizian, Caravaggio, Raffaello. När Berninis Proserpina tittar fram våras det redan!