Klockan är 0:30, Tjugondag Knut är över. Jag sitter i köket för mig själv,maken återkommer först i morgon från skolresan till Tyskland.

Trött är jag, jullovet var för kort, det är mycket med ett manus just nu och därtill hade jag eftermiddagsjour på jobbet.

Dagen var lite speciell på annat vis också:

– en Spotify-lista över psalmbokstillägget fick mig att minnas den fina tiden i den nu avtynade kyrkokören där jag sjöng i 18 år. En stor del av de nya psalmerna ingick nämligen i vår kantor Olav Söderströms repertoar för kören. Gospel, lovsång, taize-sånger … När jag lyssnade på Spotify-snuttarna Kyrkpressen lagt ut (det är min kristliga lunchgemenskap som ska diskutera detta, därav mitt intresse) brast jag i gråt. För att jag saknade både levande och döda vänner i den sångargemenskapen. Vi var ingen toppkör, men vi var en kör med ett stort klappande hjärta. Petruskören var en kyrkokör av bästa sort, och jag gläds över att ha fått vara med. Och fäller tårar för att det ohjälpligt är över.

– en gammal bekant från tiden på gamla hemorten i gamla hemförsamlingen dök upp på jobbet i dag, hon deltog i ett av husets otaliga seminarier. Också det mötet väckte många minnen och associationer.

– och så bjöd dottern på champagnecocktail på American Bar som avslutning på eftermiddagen. Hon hade skrivit på kontrakt för sin andra deckare som ska ges ut på båda inhemska språken. Så roligt med det flytet! Men också här slog mig tanken: nog hade det varit fint att mamma och moster fått uppleva hennes författarkarriär.

Så har det gått, jag är en mommo som minns och saknar och känner vemod mest hela tiden.

Mitt i natten slår jag upp lite, lite vin till och uttalar en liten önskan, en bön: att något roligt skulle hända i mitt arbetsliv (nu på slutrakan) och att kära maken skulle komma hem väl.

I morgon ska jag plocka undan julen och fixa enchiladas till kvällen och skura tuppen. Och planera hur jag ska ordna i den nya bokhyllan i arbetsrummet.

Det är vårtermin nu, förnyelse är på agendan.

IMG_0012.JPG

Annonser