När vi sprang storvarvet

Fastlagstisdag, fettisdag. Bullar, åkning, endel minns hur man åkte backe som student, andra minns barndomens fastlagsjippon. 

Jag tänker osökt på fastlagstisdagen 1985,  i Björköby , Österbotten, utanför Vasa.

Kollegan A och jag hade under många år på 1980- och 90-talen ambitiösa fältprojekt på gång, vi undersökte festseder handgripligen. A hade vandrat tjugondagsgubbe, kollat upp diverse maskeringsseder, undersökt påskhäxor och julkors och brännandet av festeldar och utkastandet av julen och jag vet inte vad. Jag hade stått i kulisserna på hårdkokta gulnäbbsintagningar och  intervjuat penkisfirare och annat skol- och ungdomsbetonat, som kvarterskörning i småstäder. 

Fastslagstisdagen 1985 var det dags att titta närmare på en märklig fastlagssed, springandet av lillvarvet och storvarvet i Björköby. Det var A som analyserade seden och skrev artikeln i vår omsider utkomna bok, ”Fest och fritid”. Där kan man läsa i detalj om vad det hela gick ut på. 

Själv minns jag spontant i detta skede att det var minus 30 grader kallt och mängder av snö. Att vi var påpälsade som michelingummor. Att vi var inkvarterade hos det vänligaste värdfolk man kan tänka sig, Etel och Anton Björkman, sedan tidigare kontaktpersoner till Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv.

Jag minns hur god mat vi serverades och att jag på själva festdagen i intervjuernas virvlar inmundigade hela tre enorma fastlagsbullar på raken, annat hade varit oartigt. Jag minns hur kaminen pyste uppe på vinden där vi sov. 

Festseden var i full gång och firarna engagerade. Vi rusade efter de små lillvarvsspringarna, stuga ut och stuga in, ”som traditionen bjuder”, konstaterade vår ca 10-åriga huvudsagesman, barn i huset. Vi rusade skrämda undan storvarvet, äldre utklädda ungdomar som hätskt och skämtsamt och allvarligt rörde sig i byn, härjade och skojade och skrämde. 

Vi intervjuade och vi observerade, fotografen B från arkivet fotograferade. Allt i svartvitt som arkivfoton togs för 30 år sedan. 

När vi återvände till huvudstaden var vi genomförkylda, men fullkomligt trollbundna av upplevelserna. 

Tänk så man höll på i sin traditionsvetenskapliga ungdom – vilka minnen man har! Och vilka fältdagböcker som finns arkiverade med materialet i SLS arkiv!

Det blev alltså en bok – och nu – när pensionen redan är på tapeten – borde vi få ut en till, en bökigt stor och alltomfattande – som facit och testamente och till minne av – när det var som bäst – enastående roliga arbetsår!

Ich steh’ im Regen

Hälsningar från Berlin! Sportslovsresa. Från kyla och snö till mildare temperatur och regn. Men det får man ta, upplevelserna överväger ju.

Vi bodde på Meininger, ett kombinerat ungdomshärbärge-hotell. Maken och jag var äldst i huset. Bra boende, allt man behövde, fräsch frukost, rekommenderas! Förmånligt, beläget intill Nya Synagogan, centralt alltså.

Första dagen är ju alltid kaotisk i en ny (länge sen besökt) stad. U-bahn, S-bahn, rena kaoset. Hur köpa biljetter för 2 barn och 3 vuxna i trassliga automater. Vad ska vi äta? Nu steg vi på fel spårvagn ändå, i vilket väderstreck ligger hotellet – aha – där svävar TV-tornet, den eviga ledstjärnan!

Första kvällens bästa fynd var en Berliner-eftis – Elternfrei! Ett småruggigt bygge med klätterställningar och grill och – ja, inte vet jag – vi vuxna fick ju inte komma in. En övervakande man kollade att flickorna var av rätt ålder, dit försvann dom, bland bråtet!

Mommo, där var INGA räcken och ALLT lutade och det var hemskt spännande och man kunde GÅ VILSE och hit vill vi komma igen, deklarerade flickorna när de väl kom ut igen.

Tyvärr hann vi inte med det, men med mycket annat. Zoo och Zoologiska museet och Tekniska museet (S och mofa) och shopping för T, mamma och mommo. Ett besök till Potsdam blev det också, fin stad som inte kom till sin rätt denna årstid. Den världskända Caravaggion hängde bakom lyckta dörrar i konstgalleriet (öppet maj-oktober visade det sig, mycket fel info på webben där). Slottet kunde bara besökas med guide – det går ju inte med barn som inte kan språket. Men vi fick världens bästa tårtor på Chokladhuset och är fast beslutna att återkomma.

Historian ramlar ju över en överallt i Berlin, också den smärtsamma. Varför ser det ut såhär – vad betyder det här? Vi besökte Mauermuseum och Checkpoint Charlie, vi förklarade vad de små guldfärgade plattorna med namn på (Stolpersteine) betydde, vi tittade på synagogan, levererade så mycket kunskap vi tyckte flickorna kunde ta in.

Du kan inte se mäktiga kyrkoruiner utan att undra vad som har hänt.

Sen var det mångsidig mat, italienskt, indiskt och argentinskt, och wurst och våfflor och potatissallad och – så var resan plötsligt slut.

När flygbussen rullade mot Tegel tittade solen fram. Nåja. Man lämnar ju alltid en koffert kvar i Berlin. Också T och S.

Penkis 1974

Har väl skrivit om mitt penkisfirande förr – kanske? Men festen faller ju en i minnet varje år. När man hör skriket från lastbilarna på Esplanaden, skrammelverken, tutorna, de ropande släktingarna.

Befrielsens skrik, det larmande inträdet i ett nytt stadium, ute ur skolans vardag, men inne i en trasslig och darrande period av läsning, skrivningar, resultat – och småningom utträdet i vuxenlivet, i det allvarliga planerade, slutgiltigare.

Vad minns jag? Att det var iskallt. Att det var jobbigt att ta sig upp på flaket. Att åkandet gick så fort, så fort att man knappt hann få syn på mamma och moster vid Wulffs hörn. Det var över alltför snabbt, det vi väntat på så länge.

Nu skulle vi på fest – till Borgå minsann, lyceisterna hade gett sig på friarfärd till Helsingfors efter penkisdamer. Så dit reste vi, åt middag på resturang och tillbragte sedan kvällen i en festlokal någonstans i utkanten av stan, ett privat ställe jag har ett vagt minne kallades ”Synnin pesä” (Syndens näste).

Syndigt var det inte, nej, nej. Det var dans och småflört – och åtminstone jag var uppskärrad över så mycket manligt sällskap. Efter nio år i flickskolan och inga bröder var jag helt bortkommen.

Mina klasskamrater ”Bullgummorna” (några redan pensionerade) kan rätta mig – men jag minns att det gick rätt belevat – men livat – till. Vi åkte alla i god ordning hem till Helsingfors med morgonbussen.

Vad det blev av gossarna har jag ingen aning om. Av namnen att döma tycks en ha blivit jurist på en bättre byrå i huvudstan – och en tror jag är rätt välpublicerad sociolog. Men inga långvariga par bildades denna vemodets och glädjeyrans blandade afton.

Det blev kvar några foton. Färgbilderna från skolgården har nästan utplånats under gångna 43 år. På festlokalen tog någon däremot svartvita foton, det finns en liten bunt. Dagens fotografiska etik låter mig blott publicera ett – det av mig själv.

Den kärvänlige ynglingen har jag ingen aning om vem det var, jag tror vi knappt hann fotas innan vår relation var förbi. ”Lurensskådisen” har jag skrivit vid fotot, sannolikt hade gossen berättat om sitt amatörteaterintresse. Kanske nån kan identifiera herrn?

Sen följde intensiva läsveckor, dramatiskt väntande på skrivningarnas resultat – och omsider studentfest, inköp av vit mössa, dimissionsdräkt och  långklänning.

Vid studentbalen på Brunnshuset satte sig en yngling från samskolan Lönkan mitt emot mig vid bordet.

Han hette Leif Ekrem – och på den vägen är det.

Men isande kall och grå var den 21.2 1974. Dagen då ett nytt liv började.

 

En skön weekend

En ganska slak weekend är snart över och man ska åter hasa sig till arkivjouren, ordspråkskollandet  och databasifyllandet. Det märkliga jobb jag har. Lite absurt, men oftast rätt nöjsamt. Nu hägrar emellertid  åter uppdrag där jag måste ut ur arbetskammaren, en resa till några svenska arkiv och bokmässa. Den i Göteborg. Hu. Men det är ett bra tag till dess.

Annars var helgen vanlig. Fredag, den skönaste kvällen i veckan tillredde jag en enormt påkostad varm smörgåstårta (enligt veckotidningsrecept), med tre olika ostar och både  bacon och skinka och chorizo och timjan och basilika och chilisås och sambal oelek och en massa mer jag nu glömt. Den räckte till lördag kväll också.

Dotterns podd ”De eurovisa” förgyller såhär års alltid kvällen, lite bubbel hör till.

På lördag blev det först besök hos svärmor på hemmet. Det är svåra besök som alltid verkar leda lite framåt, men ofelbart istället efteråt visar sig ha fört situationen bakåt. Detta må nu förbli lite kryptiskt.

Middag på stan med dotter och barnbarn följde, det var istället stenkul. Pizza Hut har jag inte besökt på länge, dottern och jag delade på pizza och sallad – maten där är god, men inte direkt hälsokost.

Flickorna skulle färga håret – lila respektive blått  – bildbevis levererades ikväll. Intressant!

Sen har vi bara lorvat inomhus, maken har flunssakänningar. Han stod för kockandet i dag så jag kunde sitta och läsa i fred och ro. Jag pluggar bl.a. på om Caravaggio inför kommande resor. Jag har sett rätt många av hans 64 verk live redan, men mycket finns att beta av!

Ja och så blev det kväll och häng vid TV:n och före det begick jag igen misstaget att sova en lång dagslur, så jag är oförskämt pigg nu när läggdags nalkas.

I morgon blir det körövning och i veckan blir det både teater och tjejträff – och sen börjar sportlovet.

Och så är man snart en månad närmare pensioneringen igen – ja och sommaren först, givetvis!

Lätt introvert och smått dement

Har funderat vidare på detta med hur jag egentligen är som människa. Lånade också Linus Jonkmans bok ”Introvert den tysta revolutionen” som vännen Maria rekommenderade då jag senast gav mig in i grubblerierna.

Enligt vad jag kan förstå efter lite ytliga studier i saken och genomförandet av ett test som fanns i boken har jag introvert dominans, men klarar mig bra socialt. Jag är verkligen en blandning – älskar att resa (vilket ska vara extrovert), pratar gärna impulsivt med främmande människor i butiker (om mozzarellaostens förträfflighet i förrgår t.ex.), jag jobbar bäst på eftermiddagen (extrovert) – men: jag gillar inte att komma in i ett rum fullt av folk, jag har svårt med grupptillhörighet, jag är tålmodig och långleds inte – där introverta drag.

Tja, så mycket klarare blev det inte – utom att jag fick veta att vetenskapen diskuterar dessa läggningar. Och båda är fullkomligt ok!

Sen skrev Jonkman att introverta personer har bra långtidsminne. Tja, må så vara, men korttidsminnet börjar istället strejka.

Häromdagen fick jag insyn i hur det kommer att bli mer och mer, sannolikt, när glömska eller demens i någon grad ohjälpligen slår in. Jag fick nämligen en sedel i ett kuvert ett slag sen, som ersättning för ett arbete. Länge låg kuvertet bland andra papper på mitt skrivbord, och sen – ja, sen är det blankt. Jag har ett minne av att jag förväntansfullt funderade över vad jag ska göra med den extra slanten, var jag ska förvara den. Men – nu är den bara försvunnen.

Jag har också ett vagt minne av att jag slängde kuvertet. Ett annat minne berättar att jag hittade på en lurig förvaringsplats för pengen och ett tredje att jag till maken sa att nu gömmer jag pengen så fiffigt så du måste minnas att jag satt den – sen är det blankt igen. Pusselbitarna faller inte på plats. Och maken minns heller ingenting. Efter att ha sökt igenom alla tänkbara ställen i huset har jag nästan förlikat mig med tanken att sedeln rök med kuvertet.

Osökt faller mosters sista tider mig i minnet. Den gången då hon av nån anledning hade tagit ut hela pensionen i sedlar och lagt dem – nånstans. Efter att ha vänt upp och ned på hela huset (och innerligen bett till Gud) hittade jag bunten längst in i ett köksskåp mitt i en hög gamla dokument – som inte hade nåt att skaffa i köket de heller.

Återstår att hoppas att nån nödställd person råkat komma över sopsäcken – osannolikt scenario, men dock. Så slanten skulle komma till nån glädje.

I mitt sökande hade jag också hjälp av barnbarnen under deras besök i helgen. För övrigt:  i sällskap med dem är jag superextrovert, so there!

Och hittas pengen har jag ren bestämt dess användning: T och S ska få glass och resten går till Gemensamt ansvar 2017-insamlingen.

Slarvmajor får ingenting – för även om situationen gav mig en tankeställare och en framtidsvision tror jag det fortfarande mest var frågan om just slarv – kanske kryddat med pyttelite begynnande glömska …

Runeberg, Clash Royale och en hel del chips

Barnbarnen övernattade, far och mor kryssade på finlandssvenska – mor i författarskapets tecken. ”Ettorna har spysjuka och tvåorna har löss”, deklarerade S som start på helgen. Vi tankade med chips och dipsåser och pizza, och fast det var en del illavarslande krafsande i hårbottnen klarade sig fredagsmyset.

Man hinner lära sig en hel del om flickornas funderingar under en övernattningskväll. Både T och S hade t.ex stenkoll på nationalskalden. Man hade sjungit ”Säg mig du lilla fågel” och ”Vid en källa” i skolan och man hade sett Vetamix  film ”Runeberg på två minuter”.

Sen hade man nya spel på i-Paden att introducera mommo i. Denna gång testade jag handgripligt Bad Land och Clash Royale. Jag fattar ännu inte hur barn själv lär sig nya spel. Men mycket av finesserna tycks de vidarebefordra muntligt till varandra – så nån solitär business är spelandet inte. Det är mycket diskuterande kring olika turer i det hela. Och mommo är oduglig, men intresserad. Och mycket påhejad av experterna!

När kvällen kom ville storasyster T att vi skulle läsa om Tant Brun, tant  Grön och tant Gredelin. Två böcker hann vi med innan det blev dags att släcka lampan. Skönt med lite barnsligare historier som kontrast, tänkte jag.

Men när T gäspande lade sig tillrätta sa hon: ”sidu jag skrev just ett föredrag om Elsa Beskow och Selma Lagerlöf”. Selma Lagerlöf!!!

Man vet aldrig vad barnbarnen lärt sig för nytt sen sist! Flickor på 8 och 10 förvaltar en värld som är oändligt vid i både tid och rum.

”Tycker du det är roligt att vara mommo”, tillfrågades jag vid hemfärden. Det är inte svårt att räkna ut i vilka tongångar mitt lilla svarsanförande gick!

 

Vara som man är

62 år, långt på det 63:dje är man. Och aldrig blir man liksom färdig – eller som man borde vara – eller som det kanske är tänkt. Eller är det bara man själv som har en sorts bild av hur en idealmänniska är?

Dunkla frågor -inga svar. Vad får mig nu att grunna på sånt, är det mörkret och de många månaderna till sommaren som gör filosofierna dystra?

Nja, mest är det vissa aktuella incidenter. Häromveckan påmindes jag om hur oändligt  blyg och bortkommen jag ännu i denna mogna ålder kan bli. Det var i en situation där man oväntat skulle kasta sig in i något improviserat, skoja till det, vara rolig, vara med i leken.

Och plötsligt blev jag sex år och stel som en pinne. Jag ville inte, jag kunde inte, jag hittade inte på. Jag ville bort. Jag bara stod där och såg på. Och kände utanförskapet. Och kände ilska över att jag ska behöva bry mig om utanförskap ännu på livets slutraka. Det är dags att vara som man är – att tillåtas det.

Det finns mycket jag är extremt dålig på. En annan sak som aktualiserades nyligen är stora middagar. När man ska föra konversation – och det ofta blir så att alla andra har nån att tala med, men jag sitter och stirrar ut i luften. Och kommer inte ur bubblan. Och hittar inte på hur jag kunde komma ur den.

Så jag stannar hemma. Jag vet att festen kommer att glimra, för alla utom mig. Så jag skonar mig.

Jag är också usel på att ta min plats i nya föreningssammanhang. Jag har försökt innerligen, upprepade gånger. På något sätt blir jag osynlig också där. Får anstränga mig för att hitta på något att säga.

Någon enstöring är jag ju ingalunda, men sällskapet och sammanhanget ska vara tryggt och förutsägbart. Inga svårigheter har jag heller att hålla föredrag eller intervjuas, det må sitta tusen personer i salen, eller sändas direkt.

Då har jag en roll, då behöver jag inte erövra utrymmet – det handlar väl om det.

Men mest handlar det om att jag måste börja acceptera mitt räddhågsna, bortkollrade jag.

Och jag älskar att agera publik för allt som händer omkring mig. Att lyssna och skratta och applådera!

Jag tror jag tidigare citerat min salig professor Leea Virtanen som i samband med en festkväll där improviserade programnummer började avlösa varann, det ena roligare än det andra, sa så här: vi kan ju inte alla uppträda, det ska finnas publik också – annars faller ju hela performansen platt!

Dagens foto har inget med det ovanstående att göra. Men fyllde mig med minnen och tankar och vemod. Dom håller nämligen på att riva den gamla hemortens köpcentrum. Det har dött ut i skuggan av ett stort affärsemporium strax intill. Platsen där man besökte restauranger, kafeterior, frisörsalongen, banken, posten och standard-matbutiken jämnas med marken. Det känns – ja, jag vet inte riktigt hur, men känns gör det.