Fastlagstisdag, fettisdag. Bullar, åkning, endel minns hur man åkte backe som student, andra minns barndomens fastlagsjippon. 

Jag tänker osökt på fastlagstisdagen 1985,  i Björköby , Österbotten, utanför Vasa.

Kollegan A och jag hade under många år på 1980- och 90-talen ambitiösa fältprojekt på gång, vi undersökte festseder handgripligen. A hade vandrat tjugondagsgubbe, kollat upp diverse maskeringsseder, undersökt påskhäxor och julkors och brännandet av festeldar och utkastandet av julen och jag vet inte vad. Jag hade stått i kulisserna på hårdkokta gulnäbbsintagningar och  intervjuat penkisfirare och annat skol- och ungdomsbetonat, som kvarterskörning i småstäder. 

Fastslagstisdagen 1985 var det dags att titta närmare på en märklig fastlagssed, springandet av lillvarvet och storvarvet i Björköby. Det var A som analyserade seden och skrev artikeln i vår omsider utkomna bok, ”Fest och fritid”. Där kan man läsa i detalj om vad det hela gick ut på. 

Själv minns jag spontant i detta skede att det var minus 30 grader kallt och mängder av snö. Att vi var påpälsade som michelingummor. Att vi var inkvarterade hos det vänligaste värdfolk man kan tänka sig, Etel och Anton Björkman, sedan tidigare kontaktpersoner till Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv.

Jag minns hur god mat vi serverades och att jag på själva festdagen i intervjuernas virvlar inmundigade hela tre enorma fastlagsbullar på raken, annat hade varit oartigt. Jag minns hur kaminen pyste uppe på vinden där vi sov. 

Festseden var i full gång och firarna engagerade. Vi rusade efter de små lillvarvsspringarna, stuga ut och stuga in, ”som traditionen bjuder”, konstaterade vår ca 10-åriga huvudsagesman, barn i huset. Vi rusade skrämda undan storvarvet, äldre utklädda ungdomar som hätskt och skämtsamt och allvarligt rörde sig i byn, härjade och skojade och skrämde. 

Vi intervjuade och vi observerade, fotografen B från arkivet fotograferade. Allt i svartvitt som arkivfoton togs för 30 år sedan. 

När vi återvände till huvudstaden var vi genomförkylda, men fullkomligt trollbundna av upplevelserna. 

Tänk så man höll på i sin traditionsvetenskapliga ungdom – vilka minnen man har! Och vilka fältdagböcker som finns arkiverade med materialet i SLS arkiv!

Det blev alltså en bok – och nu – när pensionen redan är på tapeten – borde vi få ut en till, en bökigt stor och alltomfattande – som facit och testamente och till minne av – när det var som bäst – enastående roliga arbetsår!