Att resa är nödvändigt

Undrar om jag använt denna rubrik tidigare? Ingen skillnad. Just nu känns det som resandet vore angelägnare än förvärvsarbetandet. Det känns av när man sitter på möten där framtiden funderas  på i detalj jag knappt tycker angår mig mer. Kundjournalstabeller där kolumnerna inte mera är av någon betydelse för den som tänker packa ihop om några år.

Kollegerna rapporterar om intressanta och omvälvande saker de tagit till sig på konferensresor. Jag lyssnar, men är redan fjärmad. Mina resor i jobbet är gjorda – men nu känns istället de privata turerna viktigare än någonsin. Som det jag ännu borde hinna med i livet.

Tartu. Den staden stod för några av mina starkaste symposieminnen. Folk Belief Today, 1990. Estland i förändring. Man bjöd modigt till konferens i universitetsstaden dit utländska forskare egentligen inte ägde tillträde. Från alla hörn av Ryssland kom det folk, olika delar av Europa, de nordiska länderna. Det blev en tjock volym av seminarieföredragen. Jag har ett ex på engelska och ett översatt till estniska.

Jag åkte dit några gånger till, de vänliga kollegerna inbjöd till flera mindre möten. Staden blev på något sätt ändå främmande, det fanns inte mycket att se, allt var nerslitet, även universitetets huvudbyggnad. Jag minns en gammal domkyrka som var museum, ett observatorium och två suggestiva broar: Djävulsbron och Änglabron. Och jag tror vi besökte Krutkällaren som nu saluförs som världens högsta pub. Jag minns en medeltidskyrka som såg intressant men väldigt bräcklig ut.

Senare hörde jag rykten om hur staden förändrats. Både muntliga vittnesbörd och artiklar berättade om flotta hotell och intressanta krogar och nu senast ett nationalmuseum som är i absoluta frontlinjen när det gäller ny utställningsteknik och -ideologi.

Så dit reste vi, dottern och jag. Landade en stjärnklar beckmörk  kväll på det lilla flygfältet. Bodde på stans lyxigaste hotell, Antonius. Vårt rum hade utsikt mot universitets huvudbyggnad, nu i praktfull skrud. Vinbarer, cocktailklubbar, innovativa restauranger med mat tillhörig de absoluta topptrenderna just nu kantade alla gator i det lilla gamla centrumet.

Jaanikirk – den söndriga medeltida tegelkyrkan var upputsad med de tusen fascinerande terrakottaansiktena på rad. Universitetsmuseet i den gamla domkyrkoruinen hade också passat yngre resenärer mycket bra,  här kunde man experimentera i ”den galna vetenskaparens kammare”.

Klockspelet i det docksöta rådhuset markerar var tredje timme, en prunkande botanisk trädgård finns det och Eesti Rahva Muuseum svämmar över av historier om forntid och nutid.

Ett stort shoppingdistrikt med alla internationella märken – många vi inte har i Finland. Internationellt och samtidigt mycket estniskt.

När vi går ut lördag kväll är en stor del av rådhustorget täckt av små gravljus – ett hav av flammande lågor. 68 år sedan skedde de stora deportationerna till Sibirien – bara några år före min födelse. På nationalmuseet förtäljs via personliga minnesberättelser och väl valda föremål historian om ett folk som prövats hårt men aldrig gav upp.

Att resa är nödvändigt, för att förstå och minnas – både de stora händelseförloppen – och det egna lilla livets milstolpar.

Till sist ett konkret tips: flyga till Tartu tog bara trekvart – och en taxibuss förde var och en till sin destinationsort i centrum för en femma per person.  Slog definitivt de långa bussresorna jag företog på 90-talet.

Den grymma turbulensen vid landningen i Helsingfors var resans enda minus. Men det har nu med väderlek och personlig flygskräck att göra, det!

Reshelg igen

Det ligger två högar på golvet i sovrummet, en makens, en min. Vi ska båda resa bort över weekenden, maken har en konferens i Bryssel, dottern och jag ska till Tartu, Estland, mammornas vår-resa som vi kallar traditionen.

Makens flyg avgår sju på morgonen, vårt nio på kvällen.

Som vanligt hängde en strejk över reseplanerna, men den avblåstes. Som vanligt har det varit terrordåd i dagarna, i London och Antwerpen denna gång. Ifjol var det Bryssel och Berlin. Och Paris och Istanbul därförinnan. 

Det är inte roliga tankar dessa nyheter väcker.

I Bryssel väntas 15 grader och sol. I Tartu är det inte mycket på plussidan och en snöflinga pryder lördagens väderrapport. Kvistigt med packningen, det är varken vår än eller riktigt vinter mera, känns det. 

Jag tänker resa med en väldigt liten blommig ryggsäck, har minimal packning. Jag fyller de pyttesmå reseförpackningarna med krämer och vätskor och pressar in det hela i minigrip-påsen. Bockar av listan. Maken har  många olika mediciner och en cortisonspruta i sin packning. Jag har bara ögontrycksdropparna. 

Det blir rumba på fältet igen och dessutom meddelades redan nu att vårt flyg är överbokat. 

Vad är det som gör att man släpar iväg sig gång på gång fast det ovanstående ju sannerligen inte låter upplyftande? 

Upplevelserna, att se nytt, eller att återkomma. 

Det är länge sen jag var i Tartu –  tidigt 90-tal – och jag har förstått att staden är helt förvandlad. Jag måste få se själv. 

Jag besökte faktiskt staden tre gånger då – i traditionsvetenskapliga ärenden. Allt är späckat av minnen – av händelser, historier, replikskiften – och människor som inte mera finns i min närhet. Som gått över  tidens gräns – eller vars vänskap slocknat. 

Det ska bli oerhört spännande. Se hur det är nu där jag en gång gått. 

Ett kvartssekel sedan. 

14 610 dagar

Här ska det firas rubinbröllop på måndag. Det blir 14 610 dagar som gifta, det, plus 2,5 år som förlovade, plus 3 månaders sällskapande. Plats för en skål!

I dag läste jag i finska hufvudstadsdraken om Universitetet som äktenskapsmarknad. Hur man parar ihop sig under studietiden, träffas i nationsliv och under föreläsningar och seminarier. 

Inte vi. När vi träffades på studentbalen, nykläckta ur gymnasiet hade vi ingen aning om vad det skulle bli av oss i livet. Inte hade vi ännu kommit in nånstans, livet var ett oskrivet blad. Snabba ryck var det dock – två månader senare hade jag kommit in på konsthistoria och efter vår första utlandsresa i augusti väntade ett brev som anmälde att maken kunde börja studera kemi.

Så var vi vordna släktens två första akademiska personer. Ämnena byttes till folkloristik och fysik och plötsligt hade vi inordnat oss i den akademiska – ska vi kalla det medelklassen? – som arkivarbetare och lektor. 

Inte var det i studierna vi fann varandra, men i vad? Vad är det som gör att man tycker att en person kan vara bra att tillbringa tiotusentals dagar tillsammans med – kanske mycket mer? 

Den gåtan har jag inget svar på! Men maken och jag har under livets lopp breddat våra intresseregister just på grund av olikheterna. Vi har hittat intressen i varandras sfärer och vi har hittat nya gemensamma saker att kasta oss in i. (Kan ni tänka er att t.o.m. jag faktiskt har orange bälte i karate – det var ett gemensamt experiment!)

Och pratet, dialogen har aldrig avstannat – även under perioder som inte var direkt rosenbeströdda. Vi gick vidare – och här befinner vi oss nu – när liv drar mot höst, som det heter i en av de finaste texterna  i nya psalmbokstillägget.

Men hur hittar man varann – det är ett stort mysterium. Vi två möttes på studentbalen, tappade bort varandra några veckor – och befann oss plötsligt på samma otippade plats på midsommarafton. Helst ologiskt – men kanske var det som min mommo brukade säga ”utsitt” – utsett.

Var träffas man? Mamma och pappa träffades på Fiskartorpet, men efter den bittra skilsmässan fick man aldrig höra några detaljer om vad som tände gnistan. Svärmor och svärfar träffade på godtemplarläger i Norge, norska svärfar berättade alltid detaljerat om hur han genast lade beslag på den finska tösen som liknade Katherine Hepburn så mycket. Moster och hennes Niilo träffade i krigets svängar när ungt folk var på farande fot och garnisonsstäder som Tavastehus samlade gossar från olika håll. De hann aldrig till altaret, där kom en mina emellan. Nån lika bra träffade moster aldrig.

Dottern träffade sin make i universitetets nöjesliv – så nu har vi två generationer akademiker i släkten. 

Ibland undrar man hur det skulle ha gått om jag stannat hemma den där midsommarkvällen? Är det som i filmerna att man har en egen andra halva och träffas ändå – omsider?

Knappast. Jag misstänker att jag några år senare – om jag alltså ännu varit fri och ledig – hade slagit ihop mig med nån teologiestuderande från inre Finland. I Teologen fanns det hundratals gossar, medan flickorna var betydligt färre. Kanske jag suttit som kyrkoherdinna i Savolax vid det här laget? 

Det hade hoppeligen blivit bra det med, men nu blev det den vilda fysikläraren som älskar att resa och dricka öl, som på gamla dar har blivit expert på blomodling – är världens mest engagerade morfar – och en hejare på konsthistoria, till på köpet! 

Så grattis till oss – so far, so good! 

Vem är du?

Vem är du när du visar vem du är? Lite klurig reklamslogan – men så nalkas oss detstoravaruhuset denna vecka! Och jag funderar följaktligen – hur sanningsenlig är jag på de sociala medierna?’

Jag är en mommo på dryga 62, folklorist anställd på en stor svensk aktör -Svenska litteratursällskapet i Finland. Som jag är jättestolt över, tuff aktör sedan 1885!

På sociala medier har jag alla möjliga intressen: resor, mat, det goda livet. Men ibland blygs man på de sociala medierna – för sina preferenser. Mest för det litterära – sååå många vänner är sååå intellektuella. Men inte jag, jag villl t.ex läsa böcker med intriger och enkel bra logik. Jag har många litteraturvetare i vänkretsen. De skulle dåna om jag raddade upp mina favoritförfattare. Jag  hajar till när de radar upp sida. Vi är ”vänner”, men så olika.

Vad mer – musik älskar jag väldigt brett , film är jag på den berättarvänliga  linjen.

Jag är ointellektuell och den som vill spola mig därför är välkommen därtill!

Gillar Eurovisionens schlagertävling med alla sina förfestivaler, ser på mängder av deckare i TV, läser svenska veckotidningar, intresserar mig för kungligheternas eskapader.

Så adjö farväl, till den som tycker jag är en töntig tant, socialmedialt! Jag är dessutom religiös, men tycker precis alla människor är spännande – utom de som är uteslutande, mobbande och stroppiga!

Hej hallå – eller goodbye forever,  detta är jag när jag visar vem jag  är!

Ja – och så vill jag vara med när de bränner till i samhället mellan det goda och det onda – som i lördags mellan de asylsökarvänliga och dem som inte ser utom den egna bekvämlighetsbubblan.

Ledigt vi tar oss

… vi skojar och har oss, hela dagen ska vi ha roligt. Den gamla ramsan ur ”Musse Pigg på utflykt” är aktuell, nu inleds fjolårssemesterns efterrätt, de lediga fredagarna jag brukar peta in såhärårs. 

Det roliga börjar med indisk skalpmassage (julklappspresentkort av maken). Sen lite lunch med bubbel och utställning på favoritmuseet Sinebrychoff. Och kanske något mer, vi får se. Eller bara en enormt lång tupplur på eftermiddagen.

Jag jobbar mycket just nu för  jag måste sy ihop min arbetskarriärs sista utgivningsprojekt. Det gäller både bokkapitel och metadata för en databas som omsider ska ut till allmänhetens bruk – och hoppeliga glädje – 19 000 ordspråk innehåller den, tjolahopp. Jag kör in ämnesord så ögonen går i kors och resten av dagen försöker jag krympa och få styr på 500 sidor text om livets högtider. Sen är det kundtjänst därtill och lite smått och gott. Så det är en del. 

Trött. Den där ”rulla på bensinångorna”- känslan man förr fick i mitten av maj infinner sig nu på medelålderns höst redan i slutet av februari. 

Det är mycket att fundera på annars också. Jag tycker man aldrig i livet har behövt skriva på så många adresser för att världen skulle bli lite bättre. Det är vårdreformen och det är flyktingfrågan och den ena och den andra ödesangelägenheten där det åtminstone inte kan skada att ha sitt namn med i raden. På lördag stundar hotfulla situationer vid de asylsökandes läger på Järnvägstorget. Man känner att man måste dit, sälla sig till skaran som samlas ihop bl.a. via FB – se till att de godas här är talrikare än den skara som avser rensa ut ett i fosterlandet ovälkommet element. 

Man skulle helst vila sig hemma en lördageftermiddag – men jag har en känsla av att samvetet inte håller för det. När den redan slagne slås kan man inte vända ryggen till. Även om den personliga insatsen inte är stor är det avgörande att vi pallrar oss dit. Joukon jatkoksi, som det heter. Kanske hemskheterna kommer av sig om det står tillräckligt många mommor på torget?

Så det blir mångahanda i helgen. På den spralligare kanten är det Melodifestivalens final, och vi på Sökögränden är ju engagerade i den eurovisionella tävlingsmaratonen. Och mat ska kokas, maken står tur, det blir höna med dragon och västerbottenost, perfekt. Förra helgen lagade jag tacotårta och fixade  som alltid bildbevis. Quesadillas ska jag står för lördag kväll. 

Det stora och det lilla, det svåra och det roliga, allt i en enda röra. 

Kommunalval stundar också och YLEs valmaskin levererade ett nytt alternativ: det nya Feministpartiet – det blir nog dom som får min röst i år. Vi tyckte väldigt lika, det partiets kandidater och jag, tonfallet i partiprogrammet var sympatiskt. 

Nu får det bli nati nati så jag orkar med denna lediga och slappa långhelg!

Bad Vibrations

Vi åker dit en gång i veckan nu. De gamla hemtrakterna. Förorterna där jag är uppvuxen, där jag levt ungdomen, tiden som nygift, tiderna som småbarnsmamma, tiderna som församlingsaktiv – ja alltså definitivt mesta tiden av mitt liv, åren 1956-2014.

Vi besöker svärmor på hennes pensionärsboende, därför återkommer vi. Hon bor bra, det verkar ok, jag har hör andra säga att hemmet är som det ska. Men hon vantrivs. Hon vill inte och hon tycker inte om livet. Hon vill inte besöka nån läkare som kunde hjälpa henne med det vi tycker verkar vara nån sorts depression. Hon vill att vi ska hjälpa henne dö och komma bort.

Diskussionerna leder ingenstans. Det är hopplöst negativt och vi går i cirklar. Boendet doftar av nygräddade bullar och kaffe och lugn och ro råder. Jag har en arbetskamrat vars far trivts gott där i 14 år. Men inte svärmor. Hon vill inte och hon tycker inte om livet. Som sagt.

Varje vecka åker vi genom gamla hemtrakter. Förbi 10-våningshuset i Norra Haga där jag flyttade in som 2-åring  1956 och därifrån jag som ung brud flyttade ut 1977. Huset där mor och far grälade varenda Guds dag ända tills de skildes när jag var 17 år. Jag minns inte vad käbblet gällde, jag kan inte fatta vad man kan hitta på att tvista om så länge och så grundligt.

Men så gick det till. Och när de äntligen gick varsin väg kunde mamma omöjligt hitta på ett sätt att komma vidare. Hon grämde sig och hängde kvar i det gamla. Egentligen i alla sina återstående dagar. Sjukdomarna tog över, regerade allt. Hon var ju egentligen en glad, sprallig, nyfiken människa. Som på något sätt gav upp.

Liksom svärmor också gett upp. Den som valt den vägen kan man inte hjälpa, om man så skulle vända sig bakfram och uppåner.

Så det är Bad Vibrations med dessa lördagsfärder. Både i historiskt perspektiv och vad gäller  nutiden.

Personligen har jag en drös goda minnen och och en lika stor drös dåliga saker jag kommer ihåg när jag reser genom trakterna och ser alla hus jag bott och agerat i.

Jag fokuserar envetet på det roliga och värmande, men jag blir nästan matt av att göra det.

När vi äntligen styr bilen västerut mot Sökö tycker både maken och jag det känns som om allt skulle ljusna och kännas lättare. Förorterna i norra Helsingfors är ett raderat kapitel.

Nästan, i all fall.