Vi åker dit en gång i veckan nu. De gamla hemtrakterna. Förorterna där jag är uppvuxen, där jag levt ungdomen, tiden som nygift, tiderna som småbarnsmamma, tiderna som församlingsaktiv – ja alltså definitivt mesta tiden av mitt liv, åren 1956-2014.

Vi besöker svärmor på hennes pensionärsboende, därför återkommer vi. Hon bor bra, det verkar ok, jag har hör andra säga att hemmet är som det ska. Men hon vantrivs. Hon vill inte och hon tycker inte om livet. Hon vill inte besöka nån läkare som kunde hjälpa henne med det vi tycker verkar vara nån sorts depression. Hon vill att vi ska hjälpa henne dö och komma bort.

Diskussionerna leder ingenstans. Det är hopplöst negativt och vi går i cirklar. Boendet doftar av nygräddade bullar och kaffe och lugn och ro råder. Jag har en arbetskamrat vars far trivts gott där i 14 år. Men inte svärmor. Hon vill inte och hon tycker inte om livet. Som sagt.

Varje vecka åker vi genom gamla hemtrakter. Förbi 10-våningshuset i Norra Haga där jag flyttade in som 2-åring  1956 och därifrån jag som ung brud flyttade ut 1977. Huset där mor och far grälade varenda Guds dag ända tills de skildes när jag var 17 år. Jag minns inte vad käbblet gällde, jag kan inte fatta vad man kan hitta på att tvista om så länge och så grundligt.

Men så gick det till. Och när de äntligen gick varsin väg kunde mamma omöjligt hitta på ett sätt att komma vidare. Hon grämde sig och hängde kvar i det gamla. Egentligen i alla sina återstående dagar. Sjukdomarna tog över, regerade allt. Hon var ju egentligen en glad, sprallig, nyfiken människa. Som på något sätt gav upp.

Liksom svärmor också gett upp. Den som valt den vägen kan man inte hjälpa, om man så skulle vända sig bakfram och uppåner.

Så det är Bad Vibrations med dessa lördagsfärder. Både i historiskt perspektiv och vad gäller  nutiden.

Personligen har jag en drös goda minnen och och en lika stor drös dåliga saker jag kommer ihåg när jag reser genom trakterna och ser alla hus jag bott och agerat i.

Jag fokuserar envetet på det roliga och värmande, men jag blir nästan matt av att göra det.

När vi äntligen styr bilen västerut mot Sökö tycker både maken och jag det känns som om allt skulle ljusna och kännas lättare. Förorterna i norra Helsingfors är ett raderat kapitel.

Nästan, i all fall.

IMG_0741.JPG

Annonser