Här ska det firas rubinbröllop på måndag. Det blir 14 610 dagar som gifta, det, plus 2,5 år som förlovade, plus 3 månaders sällskapande. Plats för en skål!

I dag läste jag i finska hufvudstadsdraken om Universitetet som äktenskapsmarknad. Hur man parar ihop sig under studietiden, träffas i nationsliv och under föreläsningar och seminarier. 

Inte vi. När vi träffades på studentbalen, nykläckta ur gymnasiet hade vi ingen aning om vad det skulle bli av oss i livet. Inte hade vi ännu kommit in nånstans, livet var ett oskrivet blad. Snabba ryck var det dock – två månader senare hade jag kommit in på konsthistoria och efter vår första utlandsresa i augusti väntade ett brev som anmälde att maken kunde börja studera kemi.

Så var vi vordna släktens två första akademiska personer. Ämnena byttes till folkloristik och fysik och plötsligt hade vi inordnat oss i den akademiska – ska vi kalla det medelklassen? – som arkivarbetare och lektor. 

Inte var det i studierna vi fann varandra, men i vad? Vad är det som gör att man tycker att en person kan vara bra att tillbringa tiotusentals dagar tillsammans med – kanske mycket mer? 

Den gåtan har jag inget svar på! Men maken och jag har under livets lopp breddat våra intresseregister just på grund av olikheterna. Vi har hittat intressen i varandras sfärer och vi har hittat nya gemensamma saker att kasta oss in i. (Kan ni tänka er att t.o.m. jag faktiskt har orange bälte i karate – det var ett gemensamt experiment!)

Och pratet, dialogen har aldrig avstannat – även under perioder som inte var direkt rosenbeströdda. Vi gick vidare – och här befinner vi oss nu – när liv drar mot höst, som det heter i en av de finaste texterna  i nya psalmbokstillägget.

Men hur hittar man varann – det är ett stort mysterium. Vi två möttes på studentbalen, tappade bort varandra några veckor – och befann oss plötsligt på samma otippade plats på midsommarafton. Helst ologiskt – men kanske var det som min mommo brukade säga ”utsitt” – utsett.

Var träffas man? Mamma och pappa träffades på Fiskartorpet, men efter den bittra skilsmässan fick man aldrig höra några detaljer om vad som tände gnistan. Svärmor och svärfar träffade på godtemplarläger i Norge, norska svärfar berättade alltid detaljerat om hur han genast lade beslag på den finska tösen som liknade Katherine Hepburn så mycket. Moster och hennes Niilo träffade i krigets svängar när ungt folk var på farande fot och garnisonsstäder som Tavastehus samlade gossar från olika håll. De hann aldrig till altaret, där kom en mina emellan. Nån lika bra träffade moster aldrig.

Dottern träffade sin make i universitetets nöjesliv – så nu har vi två generationer akademiker i släkten. 

Ibland undrar man hur det skulle ha gått om jag stannat hemma den där midsommarkvällen? Är det som i filmerna att man har en egen andra halva och träffas ändå – omsider?

Knappast. Jag misstänker att jag några år senare – om jag alltså ännu varit fri och ledig – hade slagit ihop mig med nån teologiestuderande från inre Finland. I Teologen fanns det hundratals gossar, medan flickorna var betydligt färre. Kanske jag suttit som kyrkoherdinna i Savolax vid det här laget? 

Det hade hoppeligen blivit bra det med, men nu blev det den vilda fysikläraren som älskar att resa och dricka öl, som på gamla dar har blivit expert på blomodling – är världens mest engagerade morfar – och en hejare på konsthistoria, till på köpet! 

Så grattis till oss – so far, so good! 

Annonser