Det ligger två högar på golvet i sovrummet, en makens, en min. Vi ska båda resa bort över weekenden, maken har en konferens i Bryssel, dottern och jag ska till Tartu, Estland, mammornas vår-resa som vi kallar traditionen.

Makens flyg avgår sju på morgonen, vårt nio på kvällen.

Som vanligt hängde en strejk över reseplanerna, men den avblåstes. Som vanligt har det varit terrordåd i dagarna, i London och Antwerpen denna gång. Ifjol var det Bryssel och Berlin. Och Paris och Istanbul därförinnan. 

Det är inte roliga tankar dessa nyheter väcker.

I Bryssel väntas 15 grader och sol. I Tartu är det inte mycket på plussidan och en snöflinga pryder lördagens väderrapport. Kvistigt med packningen, det är varken vår än eller riktigt vinter mera, känns det. 

Jag tänker resa med en väldigt liten blommig ryggsäck, har minimal packning. Jag fyller de pyttesmå reseförpackningarna med krämer och vätskor och pressar in det hela i minigrip-påsen. Bockar av listan. Maken har  många olika mediciner och en cortisonspruta i sin packning. Jag har bara ögontrycksdropparna. 

Det blir rumba på fältet igen och dessutom meddelades redan nu att vårt flyg är överbokat. 

Vad är det som gör att man släpar iväg sig gång på gång fast det ovanstående ju sannerligen inte låter upplyftande? 

Upplevelserna, att se nytt, eller att återkomma. 

Det är länge sen jag var i Tartu –  tidigt 90-tal – och jag har förstått att staden är helt förvandlad. Jag måste få se själv. 

Jag besökte faktiskt staden tre gånger då – i traditionsvetenskapliga ärenden. Allt är späckat av minnen – av händelser, historier, replikskiften – och människor som inte mera finns i min närhet. Som gått över  tidens gräns – eller vars vänskap slocknat. 

Det ska bli oerhört spännande. Se hur det är nu där jag en gång gått. 

Ett kvartssekel sedan.