Undrar om jag använt denna rubrik tidigare? Ingen skillnad. Just nu känns det som resandet vore angelägnare än förvärvsarbetandet. Det känns av när man sitter på möten där framtiden funderas  på i detalj jag knappt tycker angår mig mer. Kundjournalstabeller där kolumnerna inte mera är av någon betydelse för den som tänker packa ihop om några år.

Kollegerna rapporterar om intressanta och omvälvande saker de tagit till sig på konferensresor. Jag lyssnar, men är redan fjärmad. Mina resor i jobbet är gjorda – men nu känns istället de privata turerna viktigare än någonsin. Som det jag ännu borde hinna med i livet.

Tartu. Den staden stod för några av mina starkaste symposieminnen. Folk Belief Today, 1990. Estland i förändring. Man bjöd modigt till konferens i universitetsstaden dit utländska forskare egentligen inte ägde tillträde. Från alla hörn av Ryssland kom det folk, olika delar av Europa, de nordiska länderna. Det blev en tjock volym av seminarieföredragen. Jag har ett ex på engelska och ett översatt till estniska.

Jag åkte dit några gånger till, de vänliga kollegerna inbjöd till flera mindre möten. Staden blev på något sätt ändå främmande, det fanns inte mycket att se, allt var nerslitet, även universitetets huvudbyggnad. Jag minns en gammal domkyrka som var museum, ett observatorium och två suggestiva broar: Djävulsbron och Änglabron. Och jag tror vi besökte Krutkällaren som nu saluförs som världens högsta pub. Jag minns en medeltidskyrka som såg intressant men väldigt bräcklig ut.

Senare hörde jag rykten om hur staden förändrats. Både muntliga vittnesbörd och artiklar berättade om flotta hotell och intressanta krogar och nu senast ett nationalmuseum som är i absoluta frontlinjen när det gäller ny utställningsteknik och -ideologi.

Så dit reste vi, dottern och jag. Landade en stjärnklar beckmörk  kväll på det lilla flygfältet. Bodde på stans lyxigaste hotell, Antonius. Vårt rum hade utsikt mot universitets huvudbyggnad, nu i praktfull skrud. Vinbarer, cocktailklubbar, innovativa restauranger med mat tillhörig de absoluta topptrenderna just nu kantade alla gator i det lilla gamla centrumet.

Jaanikirk – den söndriga medeltida tegelkyrkan var upputsad med de tusen fascinerande terrakottaansiktena på rad. Universitetsmuseet i den gamla domkyrkoruinen hade också passat yngre resenärer mycket bra,  här kunde man experimentera i ”den galna vetenskaparens kammare”.

Klockspelet i det docksöta rådhuset markerar var tredje timme, en prunkande botanisk trädgård finns det och Eesti Rahva Muuseum svämmar över av historier om forntid och nutid.

Ett stort shoppingdistrikt med alla internationella märken – många vi inte har i Finland. Internationellt och samtidigt mycket estniskt.

När vi går ut lördag kväll är en stor del av rådhustorget täckt av små gravljus – ett hav av flammande lågor. 68 år sedan skedde de stora deportationerna till Sibirien – bara några år före min födelse. På nationalmuseet förtäljs via personliga minnesberättelser och väl valda föremål historian om ett folk som prövats hårt men aldrig gav upp.

Att resa är nödvändigt, för att förstå och minnas – både de stora händelseförloppen – och det egna lilla livets milstolpar.

Till sist ett konkret tips: flyga till Tartu tog bara trekvart – och en taxibuss förde var och en till sin destinationsort i centrum för en femma per person.  Slog definitivt de långa bussresorna jag företog på 90-talet.

Den grymma turbulensen vid landningen i Helsingfors var resans enda minus. Men det har nu med väderlek och personlig flygskräck att göra, det!