Det hade pyst till i vår  trotjänare till TV i morse, den hade slocknat och det luktade bränt. Meddelade maken telefonledes och vi stämde träff för köp av ny. Frånfället var väntat, symptomen har varit långvariga.

Men att köpa nytt är inget vidare. TV är ju ingen lyxpryl som behöver finesser så vi bestämde oss för nåt förmånligt. Vandrade förbi de hisnande stora skärmarna i Verkkokauppa – hela vardagsrumsväggen hade de tagit i anspråk – mot den lättaste och anspråkslösaste man kunde se.

Försäljaren var inte imponerad av vårt val, men det var aldrig frågan om nån diskussion. Lätt att bära ut till bilen var den också.

Men sen skulle den installeras. Maken är ju tekniskt kunnig så ingen skugga må falla över honom. Men det var kablar som inte satt och det kopplade inte och det blev ingen bild och det gicks igenom alla tänkbara menyer men det förblev blankt i rutan. Det ringdes till butikens rådgivning i två repriser vilket ingenvart ledde. Vi var redan inställda på att tillkalla en yrkesperson – vars arvode  hade fördubblat priset på vår lilla apparat.

Men sen hittade maken den lilla gröna knappen (som inte fanns omnämnd i bruksanvisningen). Klick på den – och det blev liv i rutan, Netflix och HBO och alla gamla bandningar satt på plats – vilken fröjd i stugan!

Teknisk kunnighet i dag är en blandning av tur, skicklighet, slump, ja till sist bad jag lite till Gud också, fast man inte ska besvära hen med sånt här trams, egentligen.

Där står den nu vår lilla 32-tummare. Kunde inte låta bli att ta en bild av dess storabröder i butiken – 65-tummarna. Hur i fridens namn hade man fått in en av dem i vår lilla höghushiss?