Söndag är kommen till afton. Diskmaskinen brummar efter middagen, om några timmar får man börja följa valvakan i TV. Det var svårt att välja i år, men efter vissa mödor gjordes ett beslut. Det parti jag språkligt skulle vilja understöda är tyvärr för högersvängt för mig. Besvärliga avväganden, alltså. 

Det var en helg som det brukar, tyvärr delvis. Inleddes med ett terrordåd, denna gång åter dystert nära. Extra nära, det skedde ju i hörnet där varje finländare på resa i kungliga hufvudstaden i något skede vistas. Man klarar inte av att tänka på att liv – speciellt barns ännu olevda liv spilldes. Och detta sker hela tiden i dessa dagar. 

Sympatiflaggorna och emblemen växlar fort på FB. Världen är en färfärlig röra. Och tack vare de sociala medierna är man ständigt informerad. Man tar till sig, man rasar och förtvivlar. Ett tag, sen tar vardagen över. Tills nästa chock kommer.

Nå, lite roligt har helgen bjudit på. Klasskamraterna från studentklass 1974 i Flicklyceet sammanträffade igen. Stämningen vid brunchbordet var åter varm, igenkännande, fylld av skratt och goda minnen. De små nätverken är så viktiga. Tacksam över att ha några sådana bakom ryggen. Och ett antal andra goda vänner därtill. Hur skulle man klara livet annars?

Igår kväll fick man igen titta på ”De eurovisa”, programmet där årets eurovisionslåtar presenteras och värderas – av dotter E och några till. Jag är alltid till mig över att den glossiga, kompetenta  programledaren  är mitt barn! 

Sen var det palmsöndagsgudstjänst för stora och små. Barnbarnet T har nu i sin kyrkokör avancerat till de äldsta – hon får sjunga överstämmor! Hennes höga klara sopran fick mitt hjärta att dallra! Så fint, så vackert! Och så härligt att följa med de små dagklubbsbarnens framträdande. Inte mycket till sång, men underbara små människor som lite förvirrat viftade med palmkvistar och var med i kyrkofesten på sitt sätt. 

En lite mystisk incident avslutade eftermiddagen. Vi bar i morse ner vår trasiga, tunga, gamla TV-apparat som skulle lyftas in i bilen för transport till  problemavfallsuppsamlingen. Apparaten gömdes bakom trappan i första våningen – en timme senare skulle vi lyfta in den i bilens baksäte.

När vi kom tillbaka från gudstjänsttrippen var TV:n borta. Någon hade stulit den – vilket ju var bra för våra gamla ryggar som slapp lyfta apparaten flera gånger.

Men – den som nappade TV:n kunde ju inte veta att den var helt oanvändbar – så egentligen var det ju fråga om stöld. Av nån som under en ytterst begränsad tidslucka befann sig i vår trappa. Och bara plockade  den åt sig. Sannolikt en granne, alltså. 

Och det känns inte riktigt bra det. Inte bra alls, faktiskt.