Också detta tema har jag definitivt skrivit om förr, i någon form, men låt gå: sagornas värld! Som folklorist och mommo har jag alltid sagorna nära – det är är legitimt att engagera sig i sagor i dessa två roller. Men sen har jag en väldig förkärlek för genren alldeles som bara jag – snart 63 och svårt begiven på goda historier med spänning, romantik och ett lyckligt slut.

T och S övernattade hos oss i helgen, tre nätter rent av så vi hann med en hel del. Det är mycket spel på paddor, datorer och telefoner, det är Pokemons och titta på film på nämnda apparater. Men det är annat också, vidhåller jag (som nyss igen läst en dyster och mästrande artikel om hur barn inte kan leka och impregneras med ”att leka är barnsligt” från alla håll och kanter). 

Vi spelade sällskapsspel och plötsligt hittade S på ett improviserat memory-spel som involverade alla möjliga grejor ur mommos prydnadsskåp. När det blir kväll åker alltid sagoböckerna fram, en brokig udda samling från dotterns och min barndom – böcker som råkat bli kvar hos oss. Det är Bröderna Grimm i olika versioner, med varierande illustrationer och olika läskighetsgrader, det är Elsa Beskows gemytlighet och det är Inger och Lasse Sandberg i sin galenpedagogiska sextiotalism. Det är en rolig bilderbok med sagorna om de tre små grisarna, om Guldlock och de tre björnarna och en underbar variant av ”när gubben och gumman skulle göra arbetsbyte” – där står sig sannerligen gubben slätt. 

T och S får välja turvis och jag läser – med ”all the voices” och rejäl inlevelse. För jag älskar dessa berättelser också, de känns lite nya vid varje läsning. Jo, säkert låter det stentöntigt, men who cares!

Jag undrar när flickorna slutar plocka fram dessa böcker? Själv läste jag Sagoserien för snälla  barn upp i tonåren – den bunten fanns hos min egen mommo. Ingen vet hur barnslig man är hos mommo, så det är ok.

Vi gick på bio i helgen också – såg Skönheten och odjuret i ny version. Den sagan har – som många man lyfter fram idag – ett smått  feministiskt stuk – det är hjältinnan som är orädd, rådig och bestyrsam. Hon räddar den vilsefarna, veliga prinsen, det är hon som bestämmer hela vägen. 

Jag drar mig inte för att gå på barnfilm ensam heller – men roligast är det förstås att prassla med godispåsarna i sällskap med någon annan. 

Efter filmen gav vi alla vitsord, som vi brukar. S tyckte filmen var värd 8,5, T och mofa landade båda på 9, och mommo – ja, jag var färdig att dämma till med 25.  Mitt hjärta bultade länge i takt med den fina musiken …

Mera sagor, tack!

Annonser