Det syns ljus i tunneln vad gäller ett av mina utgivningsprojekt! Ordspråksboken som jag dillat och dallat om sedan seklet var ungt börjar bli klar, man kan knappt tro det.

I dag fick jag ett läckert förslag till pärm, illustrationerna är roliga (några små delar som smakprov på bilden). Har kommit till korrekturskedena, de förhatliga. Fast man trott sig varit noga och systematisk hittas ännu mängder av oklarheter, frågor som måste besvaras, gåtor som måste lösas. Hade man inte en professionell förlagsredaktör som vägledare i labyrinten skulle man aldrig komma ut! I det här skedet ser man inte längre klart, allt är en dimma. Man får lite på andras omdöme, tack Nora!

Att läsa korrektur är en mysrysare. Dels är det mysigt att man är så långt, men man dras också med en rysande oro över att något i grunden skevt ska hittas, någon stor och grundläggande korrigering som behövs.

Och sen tycker man att folk omöjligt kan fatta att den här luntan som verkar problemlöst hopsnickrad, med slumpmässigt valda ordspråk i rad är resultatet av år av renskrivande och klassificerande och typologiserande och strukturerande och fösande av ordspråksmassor hit och dit och sen rensande och strykande (med darrande manchett och sorg i hjärtat) när opuset blev för mastodontiskt och till sist sitter man här med slutresultatet – och det blev väl nu så bra som jag kan åstadkomma.

Till mitt försvar kan anföras att det här ju inte är det enda jag gjort under 2000-talet. Jag har gjort insamlingsarbete och kundtjänst och metadata-arbete och mediaframträdanden och föredrag och sen har jag skrivit en hel del annat och arbetat med två andra böcker om helt andra ämnen, av vilka en ännu inte har kommit till ”ljus i tunneln stadiet”, men borde nå dit innan jag pensioneras.

Vem ska lyfta kattens svans om inte katten själv? På ett traditionsarkiv finns oändligt mycket att göra och allt har varit vansinnigt intressant och roligt – jag har väl tagit mig an lite mycket kanske, men så blev nu mitt arbetsliv.

Efter att ha varit med i ganska många utgivningsprocesser vet jag att när man är så här långt accelererar allt plötsligt. Likheten till en förlossning slår en i hågen – mitt i allt är boken född – har ett utseende – och värst av allt – ska bedömas av omvärlden, kastas för kritiker och läsare.

Men hur det än går känns det magiskt att ha en slutprodukt och kunna dra ett streck över det projektet. Slänga bergen av printar, gamla utskrifter och utkast. Dra andan – och lägga om fokus.

Inte riktigt där än, men ”det kommer, det kommer, sa barnmorskan”!

Annonser