Midsommarnatt

Midsommaren markerar ett litet  jubileum för maken och mig – i år blir det på midsommardagen 43 år sen vi började vandra livets vägar sida vid sida. Speciellt påminns jag om detta då TV:ns rätt påvra utbud under våren flera gånger bjudit på trilogin Before sunrise, Before sunset och Before midnight. 

Filmerna som gjorts med nio års mellanrum och startar under en intensiv vaknatt i Wien då det nyträffade paret vandrar genom stan, pratar, pratar och pratar ännu mera. Skiljs åt, missar återträffen, ses igen om nio år och – ja, den sista filmen har jag bara sett 20 minuter av än, men jag antar att relationen håller och kan fortsätta beskrivas i en fjärde film. (Det är så vansinnigt mycket ord och uttryck och tankar och PRAT i de filmerna så jag kan ta in bara högst en halvtimme i stöten – har alltså bandat dem.)

Nå det var en oändlig utvikning – men alltså: det var lite i samma stil maken och jag startade vårt parförhållande. Efter att ha träffats på studentbalen tappade vi bort varann några veckor – glömde väl bort varann rentav. Sen gick vi rakt på varann på Blåbärslandets midsommarfest – det var förresten sommaren då Abbas Waterloo spelades nonstop efter Eurovisionssegern. 

I midsommarnatten gick vi sedan hem genom hela stan – Sörnäs strandväg, Espen, hela Mannerheimvägen och ut mot Norra Haga och Gamlas – det visade sig att vi bodde åt samma håll. Och vi pratade och pratade och pratade – jag undrar idag om vad? Knappast kom vi upp i Jesses och Celines filmatiska diskussionsnivå, men pratade gjorde vi hela den midsommarnatten. 

Här sitter vi nu i midsommarnatten och pratar på fortfarande. Och jo, som jag ständigt predikar – det är pratet som är klistret som håller ihop relationen. Också när det knakar och brakar emellanåt. 

Ännu mera rhododendron

”Alla” i huvudstadsregionen har besökt rhododendronparken i Södra Haga. Ser man i FB. Så också vi, bidrar med ett konterfej från vandringen där. Det är lite blandade känslor att vandra i den parken. Jag är uppvuxen i Norra Haga och vi levde våra första år som gifta i Södra Haga. Inte heller Gamlas där vi bodde fram till 2014 ligger långt borta så ett besök i parken (som vi sett växa upp från några ynkliga små plantstrontar till den nuvarande prakten) har alltid hört till årstidens rutiner.

Midsommar om några dagar, ”vart försvann juni” känner man alltid denhär tiden. Men semestern ligger framför och hoppet om sol lever. Lite värme också och inte alger alltför snart.

Förutom Medelhavet hör inlandet till våra sommarexkursionsmål. Det är skoj att ta in på hotell upp i landet och titta på hemlandet med turistens glasögon. Vi får se vad vi tar i år. Åbolands kyrkor blev det ifjol. 

Redan i helgen åkte vi norröver då vännerna Carola och Johan bjöd på storslaget 101-årskalas. Tog tåget till Vasa – som kontrast till det trassliga flygandet kändes det mycket bekvämt. Det enda som fattas i komforten är en restaurangvagn a la Agatha Christie, en där man åtminstone kunde slå sig ner med kaffekoppen utan att ölarna och folk utan platsbiljett tagit alla platser. Det blev att vinglande inta sin förfriskning snabbt och utan njutning. Men bullen var nybakad! Dessutom kändes det också exotiskt att iaktta en riktigt rejäl fjant-flört mellan en gosse i kön och det piggögda kassan. Som ur en film var det, och på nåt konstigt sätt fick det mig att inse att det är förfärligt länge sen jag var ung!

Lite hoppackningstider på jobbet är det inför ledigheten, och första gången sedan 2001 har jag inga ordspråksskriverier som möter mig vid återkomsten. Mitt bokbarn åker nämligen till tryckeriet, fröjd och fasa! 

Hösten hämtar med sig diverse föredrag i ämnet, bokmässa och bokkalas och annat utmanande för mommen. Jag har beslutat försöka ha roligt, fast uppläggen inte alltid är helt okomplicerade. Men nu är detta projekt i burken, nu kör vi, det må bära eller brista! 

Fast just nu är bara sill, nypotatis, gräslök och gräddfil i mina tankar! Och Jussi Björling och Merikanto! Och midsommarnattens dämpade ljus! 

Semesterminnena du inte kunde ta del av på FB

Varje resa har sin lyckade sida, den som passar för dagens socialmediala glansbildsvärld. Men lika  minnesvärda och för läsaren (inför kommande egna resor) nyttiga är tipsen och erfarenheterna som hör till resans jobbiga eller mindre fotogeniqua element. Här rapport från Rom juni 2017 – sett med andra glasögon. Vi minns:

1. De hårt beväpnade militärerna på många håll i staden. Unga. Ofta flicka och pojke, ett par stod t.o.m på ett litet torg i Trastevere. Och polisbilar – överallt. Helt fast i kanten av Fontana di Trevi – för övrigt en perfekt plats för dagens skräckdåd.

2. Det vanliga stöket med kyrkornas öppethållningstider. En tid anges i guideboken, en på webbsidan, en tredje på en skylt på kyrkdörren – och ingen stämmer! Specialiteter ska man inte heller räkna med att få se. Fransiskus cell i kyrkan med hans namn i Trastevere är inte lätt för en turist att bonga. När jag knackade på dörren till sakristian gav tre herrar, prästen, kyrkvakmästaren och en tredje officiant mig svaret: den visas bara mellan 7 och 9 på morgonen! (Nyckeln låg säkert i bordslådan bredvid dem…)

3. Trevliga människor, med några fåtaliga undantag. Som biljettkassan på Galleria Corsini som tvärhugget vägrade ta emot kreditkort och inte heller gav oss några inträdesbiljetter, vår avgift lades direkt i lådan. Nästa dag upplyste biljettkassan på Galleria Barberini oss om att biljetten hit gällde också på Galleria Corsini – de två gallerierna hör ihop och har gemensam inträdesbiljett …

4. Fråga bör man – men kanske inte alltid så ofta som på de Kapitolinska museerna. Min vanliga målinriktade jakt på Caravaggior – och en viss tidsbrist rimmade illa med museets labyrintiska uppbyggnad. Sju vakter tillfrågades på vägen. En sa första våningen till höger, den andra tredje våningen till vänster, den tredje andra våningen, först höger, sen vänster … så gick det på. Klockan tickade och vi gick i cirklar. Tips: ta den långa trappan rakt upp från vykortsshopen så hittas:

5. Den godaste maten jag hittade denna gång var Tonarelli cacio e pepe, en spartansk pasta med bara ost och peppar. Jag åt den på flera ställen, men portionernas utseende motsvarar inte den gudagoda smaken, den fastnade alltså inte på FB. Nedan två exempel.
Mat kan också vara för mycket, vilket jag erfor den sista dagen då jag beställde in skuret kött med rucola, parmesan och rostade potatisar. Gott, men portionen svämmade över kanterna på tallriken. Jag åt, maken förbarmade sig över en del, jag åt ännu mera – men mängden minskade inte … Sånt får jag panik av – oartigt och oetiskt att lämna, dessutom tillfrågas man ofta om det inte smakade. Svetten lackar! Bäst att fråga om också portionsstorleken nästa gång.

6. Den som orkat läsa så här långt ska ännu få ta del av något som kunde ha slutat illa. Under vandringen i Ostia snubblade jag på en sten (nej, jag kollade INTE FB just då). Störtade i backen, och i fallet hann jag tänka ”tänderna, näsan, glasögonen, bryter jag benet, vrickar jag handleden, blir det sjukhus och gips”. Maken hann inte ingripa, men berättade efteråt att jag rullat fint när jag nådde marken – som under ungdomens karate-pass. (Jag är övertygad om att jag har en stark skyddsängel). Omtumlad och yr, men rätt så hel satt jag och blinkade, solhatten hade åkt av och jag hade barr över hela ryggen. Mitt ena knä tog dock smällen till den grad att det ännu idag ömmar och är styvt. Doktor Lindberg på Eira konstaterade att jag haft enorm tur – inget vreds i fallet. Om två veckor ska jag vara helt återställd. Men alltså: titta på marken när du rör dig i Ostia – som förresten var mycket större än vi mindes från det vi senast besökte det. Så stort att man började släpa fötterna efter sig i middaghettan.

Det var lite alternativa reseminnen! Av det jobbiga blir det åtminstone berättartradition. Och Fransiscus cell – samt annat man aldrig hittade ger ju anledning till nya resor. Jag kastade givetvis min slant i Fontana di Trevi som vanligt. Att sticka in sin hand i Bocca della Verita är i dessa dagar anknutet med så mycket köande att man glädjer sig åt att den traditionen klarades av redan 1976. Dessutom hittade vi en kopia på museet i Trastevere. Där maken kunde bevisa sitt ärliga sinnelag i egen ro i trapphuset!

Minimalismens tidevarv

Man kan inte öppna en tidning eller webben i dag utan att den finns där: den KonMari inspirerade artikeln. I dag var det en text på nätet om hur man skulle rensa upp i småbarnshemmet. Hufvudstadsdraken serverade åter en artikel om ett par som gått så långt att de med all sin (efter rensningen återstående) jordiska egendom packad i två ryggsäckar gav sig ut i världen, på lätta resor från land till land, med bara en extra skjorta i bagaget, inga reserver av något slag. Allt överlopps var sålt och bortdonerat. Det var bara de två och det mest nödvändiga. Bara två tallrikar i ränseln.

Jag måste tillstå att jag alltid slukar dessa artiklar. Det är en lättande känsla redan att läsa om rensandet, röjandet och avyttrandet. Om hur tillvaron blir enklare, klarare, mer fokuserad.

Det var i går tre år på dagen sedan vi flyttade hit till Sökö. I den vevan gjorde vi en stor rensning. Vi har idag en lagom mängd lakan, handdukar, kärl och husgeråd t.ex. Böcker gjorde vi av med och har någorlunda väl uppehållit principen en bok in – en ut.

Vi har en lättstädad lägenhet – inga mattor – makens allergi mår bäst av det. Öppna ytor, allt har sin plats. (Fast högmedelåldern ju ofrånkomligen för med sig tendensen att förlägga saker, hur organiserat allt än i princip är.)

Jag tycker om tanken att man ska behålla det man tycker känns omistligt, låta det få plats utan konkurrerande bråte. Jag vill ha minnena från tidigare generationer kring mig, på något sätt definerar de mig – för mig själv.

Så aldrig någonsin skulle jag göra av med de föremål från mammas och mosters hem som nu har hittat sin plats överst på vår bokhylla. Tidigare stod de på skänken i mormors och morfars hem, gåvorna appreturmästar-morfar fick i samband med högtidsdagar: en vinkaraff med tillhörande bägare i tenn och en skål med en björn på locket. ”Minne av Antskog klädesfabrik” står det på skålen, på brickan till karaffen kan man läsa ”O(skar) L(öfström) 50 år 1.9 1938. Från E(kenäs) K(lädes) F(abriks) appretur avdelnings arbetare.”

Tavlorna jag lutat mot väggen är fotografier av fabriken i Antskog och huset där mamma växte upp. Den tredje tavlan är en målning av det hus i vilket morfarsfar, kammakaren, bodde i Ekenäs.

Släkthistoria, föremål jag levt med hela mitt liv.

Jo de var nog rätt så dammiga såg jag när jag skulle läsa inskriptionerna för denna text.

Men att damma av dem är kärt besvär.

Längst till höger står en gammal syltburk fylld med tiotals nycklar från olika tider. Ingen vet längre vilka lås de hört ihop med. Där låg de i svärmors källare och skräpade. Nu kan jag inte göra mig av med dem. Så mycket gåtfullt liv i den burken.

Jag är nog ingen riktig minimalist, inte innerst inne.