Man kan inte öppna en tidning eller webben i dag utan att den finns där: den KonMari inspirerade artikeln. I dag var det en text på nätet om hur man skulle rensa upp i småbarnshemmet. Hufvudstadsdraken serverade åter en artikel om ett par som gått så långt att de med all sin (efter rensningen återstående) jordiska egendom packad i två ryggsäckar gav sig ut i världen, på lätta resor från land till land, med bara en extra skjorta i bagaget, inga reserver av något slag. Allt överlopps var sålt och bortdonerat. Det var bara de två och det mest nödvändiga. Bara två tallrikar i ränseln.

Jag måste tillstå att jag alltid slukar dessa artiklar. Det är en lättande känsla redan att läsa om rensandet, röjandet och avyttrandet. Om hur tillvaron blir enklare, klarare, mer fokuserad.

Det var i går tre år på dagen sedan vi flyttade hit till Sökö. I den vevan gjorde vi en stor rensning. Vi har idag en lagom mängd lakan, handdukar, kärl och husgeråd t.ex. Böcker gjorde vi av med och har någorlunda väl uppehållit principen en bok in – en ut.

Vi har en lättstädad lägenhet – inga mattor – makens allergi mår bäst av det. Öppna ytor, allt har sin plats. (Fast högmedelåldern ju ofrånkomligen för med sig tendensen att förlägga saker, hur organiserat allt än i princip är.)

Jag tycker om tanken att man ska behålla det man tycker känns omistligt, låta det få plats utan konkurrerande bråte. Jag vill ha minnena från tidigare generationer kring mig, på något sätt definerar de mig – för mig själv.

Så aldrig någonsin skulle jag göra av med de föremål från mammas och mosters hem som nu har hittat sin plats överst på vår bokhylla. Tidigare stod de på skänken i mormors och morfars hem, gåvorna appreturmästar-morfar fick i samband med högtidsdagar: en vinkaraff med tillhörande bägare i tenn och en skål med en björn på locket. ”Minne av Antskog klädesfabrik” står det på skålen, på brickan till karaffen kan man läsa ”O(skar) L(öfström) 50 år 1.9 1938. Från E(kenäs) K(lädes) F(abriks) appretur avdelnings arbetare.”

Tavlorna jag lutat mot väggen är fotografier av fabriken i Antskog och huset där mamma växte upp. Den tredje tavlan är en målning av det hus i vilket morfarsfar, kammakaren, bodde i Ekenäs.

Släkthistoria, föremål jag levt med hela mitt liv.

Jo de var nog rätt så dammiga såg jag när jag skulle läsa inskriptionerna för denna text.

Men att damma av dem är kärt besvär.

Längst till höger står en gammal syltburk fylld med tiotals nycklar från olika tider. Ingen vet längre vilka lås de hört ihop med. Där låg de i svärmors källare och skräpade. Nu kan jag inte göra mig av med dem. Så mycket gåtfullt liv i den burken.

Jag är nog ingen riktig minimalist, inte innerst inne.

Annonser