Varje resa har sin lyckade sida, den som passar för dagens socialmediala glansbildsvärld. Men lika  minnesvärda och för läsaren (inför kommande egna resor) nyttiga är tipsen och erfarenheterna som hör till resans jobbiga eller mindre fotogeniqua element. Här rapport från Rom juni 2017 – sett med andra glasögon. Vi minns:

1. De hårt beväpnade militärerna på många håll i staden. Unga. Ofta flicka och pojke, ett par stod t.o.m på ett litet torg i Trastevere. Och polisbilar – överallt. Helt fast i kanten av Fontana di Trevi – för övrigt en perfekt plats för dagens skräckdåd.

2. Det vanliga stöket med kyrkornas öppethållningstider. En tid anges i guideboken, en på webbsidan, en tredje på en skylt på kyrkdörren – och ingen stämmer! Specialiteter ska man inte heller räkna med att få se. Fransiskus cell i kyrkan med hans namn i Trastevere är inte lätt för en turist att bonga. När jag knackade på dörren till sakristian gav tre herrar, prästen, kyrkvakmästaren och en tredje officiant mig svaret: den visas bara mellan 7 och 9 på morgonen! (Nyckeln låg säkert i bordslådan bredvid dem…)

3. Trevliga människor, med några fåtaliga undantag. Som biljettkassan på Galleria Corsini som tvärhugget vägrade ta emot kreditkort och inte heller gav oss några inträdesbiljetter, vår avgift lades direkt i lådan. Nästa dag upplyste biljettkassan på Galleria Barberini oss om att biljetten hit gällde också på Galleria Corsini – de två gallerierna hör ihop och har gemensam inträdesbiljett …

4. Fråga bör man – men kanske inte alltid så ofta som på de Kapitolinska museerna. Min vanliga målinriktade jakt på Caravaggior – och en viss tidsbrist rimmade illa med museets labyrintiska uppbyggnad. Sju vakter tillfrågades på vägen. En sa första våningen till höger, den andra tredje våningen till vänster, den tredje andra våningen, först höger, sen vänster … så gick det på. Klockan tickade och vi gick i cirklar. Tips: ta den långa trappan rakt upp från vykortsshopen så hittas:

5. Den godaste maten jag hittade denna gång var Tonarelli cacio e pepe, en spartansk pasta med bara ost och peppar. Jag åt den på flera ställen, men portionernas utseende motsvarar inte den gudagoda smaken, den fastnade alltså inte på FB. Nedan två exempel.
Mat kan också vara för mycket, vilket jag erfor den sista dagen då jag beställde in skuret kött med rucola, parmesan och rostade potatisar. Gott, men portionen svämmade över kanterna på tallriken. Jag åt, maken förbarmade sig över en del, jag åt ännu mera – men mängden minskade inte … Sånt får jag panik av – oartigt och oetiskt att lämna, dessutom tillfrågas man ofta om det inte smakade. Svetten lackar! Bäst att fråga om också portionsstorleken nästa gång.

6. Den som orkat läsa så här långt ska ännu få ta del av något som kunde ha slutat illa. Under vandringen i Ostia snubblade jag på en sten (nej, jag kollade INTE FB just då). Störtade i backen, och i fallet hann jag tänka ”tänderna, näsan, glasögonen, bryter jag benet, vrickar jag handleden, blir det sjukhus och gips”. Maken hann inte ingripa, men berättade efteråt att jag rullat fint när jag nådde marken – som under ungdomens karate-pass. (Jag är övertygad om att jag har en stark skyddsängel). Omtumlad och yr, men rätt så hel satt jag och blinkade, solhatten hade åkt av och jag hade barr över hela ryggen. Mitt ena knä tog dock smällen till den grad att det ännu idag ömmar och är styvt. Doktor Lindberg på Eira konstaterade att jag haft enorm tur – inget vreds i fallet. Om två veckor ska jag vara helt återställd. Men alltså: titta på marken när du rör dig i Ostia – som förresten var mycket större än vi mindes från det vi senast besökte det. Så stort att man började släpa fötterna efter sig i middaghettan.

Det var lite alternativa reseminnen! Av det jobbiga blir det åtminstone berättartradition. Och Fransiscus cell – samt annat man aldrig hittade ger ju anledning till nya resor. Jag kastade givetvis min slant i Fontana di Trevi som vanligt. Att sticka in sin hand i Bocca della Verita är i dessa dagar anknutet med så mycket köande att man glädjer sig åt att den traditionen klarades av redan 1976. Dessutom hittade vi en kopia på museet i Trastevere. Där maken kunde bevisa sitt ärliga sinnelag i egen ro i trapphuset!

Annonser