Midsommaren markerar ett litet  jubileum för maken och mig – i år blir det på midsommardagen 43 år sen vi började vandra livets vägar sida vid sida. Speciellt påminns jag om detta då TV:ns rätt påvra utbud under våren flera gånger bjudit på trilogin Before sunrise, Before sunset och Before midnight. 

Filmerna som gjorts med nio års mellanrum och startar under en intensiv vaknatt i Wien då det nyträffade paret vandrar genom stan, pratar, pratar och pratar ännu mera. Skiljs åt, missar återträffen, ses igen om nio år och – ja, den sista filmen har jag bara sett 20 minuter av än, men jag antar att relationen håller och kan fortsätta beskrivas i en fjärde film. (Det är så vansinnigt mycket ord och uttryck och tankar och PRAT i de filmerna så jag kan ta in bara högst en halvtimme i stöten – har alltså bandat dem.)

Nå det var en oändlig utvikning – men alltså: det var lite i samma stil maken och jag startade vårt parförhållande. Efter att ha träffats på studentbalen tappade vi bort varann några veckor – glömde väl bort varann rentav. Sen gick vi rakt på varann på Blåbärslandets midsommarfest – det var förresten sommaren då Abbas Waterloo spelades nonstop efter Eurovisionssegern. 

I midsommarnatten gick vi sedan hem genom hela stan – Sörnäs strandväg, Espen, hela Mannerheimvägen och ut mot Norra Haga och Gamlas – det visade sig att vi bodde åt samma håll. Och vi pratade och pratade och pratade – jag undrar idag om vad? Knappast kom vi upp i Jesses och Celines filmatiska diskussionsnivå, men pratade gjorde vi hela den midsommarnatten. 

Här sitter vi nu i midsommarnatten och pratar på fortfarande. Och jo, som jag ständigt predikar – det är pratet som är klistret som håller ihop relationen. Också när det knakar och brakar emellanåt. 

Annonser