Gratis

Här tassar maken och jag på i semesterstämning – jag endast en vecka till. Nu verkar emellertid sommarvärmen ha valt att inträda – så har det varit några år tycker jag. Att sommaren kommer när semestern och skollovet sjunger på sista versen.

När solen skiner tycker jag det bästa  av sommarfirandet kan klassificeras som gratis. Nästan i alla fall – vi åker bil, men det går buss till det mesta. I går var det Helsingfors Gammelstad och Annebergs trädgård.

Kostar inget att vandra omkring där och fundera över Gustav Vasa och hans ordnande med det östliga riket. Den magiska forsen kan man också undra över helt kostnadsfritt.
I dag besökte vi Gyllenbergs fina konstmuseum – inte dyrt det heller, 2 för 10 euro med HBL-kortet. Vansinnigt fin utställning! Och parken med sina vyer var ju gratis.
Ett busskort behöver du, men annars kan du komma långt med semestrande i huvudstadsregionen! Det finns så fina parker och trädgårdar och stränder och spännande fynd från forna tider. Bara att läsa på lite och sticka iväg. 
Och ta för sig av det fina!

Annonser

Plan B

Sommarens mittpunkt och höjdpunkt, makens och mina födelsedagar börjar vara firade. Vi fyller lämpligt nog 24 och 26 juli vilket underlättar kalasandet och ger det lite mera glans på nåt sätt. 

Inga jämna år nu, bara god mat med familjen och trevliga presenter. Och i dag när solen äntligen sken skulle mofas 62-årsdag förgyllas med en vandring på Fölisön. 

Men ett punkterat billdäck mötte oss just när vi alla fått oss avfärdsklara. 

Det blev Akes garage istället och en fullständigt improviserad dag. Det bekom nu inte T och S det minsta, istället försäkrade de efteråt att plan B var bra, om inte snäppet bättre än den ursprungliga plan A med sin organiserade förutsägbara utfärd.

Vi handlade, istället för att äta på restaurang, ingredienser till mini taco tubs, en gemensam favoriträtt och tillagade lunchen tillsammmans. Sen såg vi ”Sune i Grekland” på Netflix – jojo, det var visserligen medelhavsvärme här uppe också, för en gångs skull, men ändå. 

Vi gjorde faktiskt bara saker inne idag, nästan, och bara saker man kände för att göra. Vi gjorde nästan ingenting man kan referera egentligen. Vi bara hängde runt, kan man säga. 

Och det var liksom det som behövdes mest, på nåt vis. Det har varit resor och ska bli läger och ett och annat planerat ännu i sommar. Men i dag blev det som det blev.

Tack vare en liten bov till manick, ett skruvbett som borrat sig in i bildäcket. 

Maken hämtade hem det som bevis från Akes garage. 

Och sen åt vi lite glass.

Nu! Sen?

Semestern är inne på tredje veckan. Ett visst mönster i de lediga dagarna har utformat sig:

– Sova så länge man vill, sitta och drälla med en ocean kaffe och morgontidningarna och iPaden så länge man önskar

– Göra nån liten expedition, beroende på vädret. I dag blev det Sandudds begravningsplats, vi checkade att de egna gravarna var i skick (2 från makens sida av släkten, 2 från min och därtill en hjältegrav). Mostrarna Elsas och Edits gravsten stod och lutade och som den i gräset nedstuckna lappen från gravvårdsbyrån uppmanade  stack vi oss in och beställde upprustning och upputsning. Några hundringar kostar det, men gammelmoster Elsa var ett soligt inslag i makens barndom, så det är klart hon måste vila snyggt.

– Lunch äter vi ofta ute, i dag på Iso Omena – jag har blivit fullständigt fast i Pasta Alfredo (Cacio e Pepe hette den i Rom), kunde äta det alla dagar. Makaronitehdas gör den bra.

– Andra äter mycket glass på sommaren, jag äter wienerbröd – vilket jag sannerligen inte gör vintertid. Tur och lov!

– Sen blir det eftermiddagslur och nåt enkelt till kvällsvard

– Den lata dagen fortsätter vid TV:n, bästa gillar jag just nu några serier på Teema: Italy unpacked – ett kultur- och matreseprogram som gör en hungrig – ja på hela paketet och Fake or Fortune – en brittisk serie där man analyserar sant och falskt i konstvärlden. Jag ser inte på Gainsborough och Constable med samma ögon efter de programmen. Netflix bjöd på The Lady in Gold med Helen Mirren – filmen om nazisternas konstplundringar – och Klimts sagolika porträtt av Adele Bloch-Bauer  – en sann historia dessutom.

– Låter mer än kulturellt – och därtill låg jag i dag på sängen och googlade en massa genealogiska trådar jag fann att jag måste nysta upp efter promenaden på begravningsplatsen. Vem är släkt med vem och varför vilar folk i samma grav, typ.

– Sen blir det snart sovdags – så sent jag bara vill – men jag radar veckotidningar, deckare och kära böcker jag läst minst fem gånger förr, vid sängen och läser tills jag somnar.

Sån semester här – inget arbete minsann, lite städa borde jag väl i något skede.

Ledigheten får mig osökt att tänka på att det om något år blir semester utan slut, så att säga, om jag orkar mig fram till dess.

Hur ska tiden struktureras upp då, det funderar jag en hel del på. Åtminstone har jag kommit till att jag vill återgå till min studiekarriärs första kärlek, konsthistorian, mycket mer igen. Läsa italienska, gräva mig ner i en fördjupad kunskap – om jag har pengar och kraft resa till Italien så ofta jag kan. Jag skrev ju faktiskt i tiden min gradu i konsthistoria och studerade en hel del arkeologi därtill.

Men först ska jag vara arkivarbetare i dryga 300 dagar till. Jag ser nästan fram emot att återgå till arbetet och börja knyta ihop det långa arbetslivets trådar.

När ”den stora friheten”, Gud give, äntligen inleds får det bli mindre wienerbröd och mera rågbröd. Och kanske lyckas jag skrapa ihop till ett billigt flyg till New York. Jag skulle gärna se Klimts Kvinna i guld där den nu hänger i Neue Galerie därstädes.

Över viken

En liten tur över viken företog maken och jag, för att nu hitta på nåt semestrigt.

Tallinnbåtarna är fullpackade och Megastar vi nu guppar hemåt på är mega i alla stycken. Tax free i två etage, t.ex.

Det man gläds mest åt i Tallinn är maten. De underbara innovativa restaurangerna som alla kräver bordsreservering, alla har sin karaktär och alla känns väldigt kontinentala. Leib blev det denna gång, en pärla igen. Man kan mat i Estland. Också vad gäller snacks. Maken fick  en läcker morotspastej på café Maiasmokk i dag – och mina frasiga plättar med lax och mascarpone på Toompea igår gick inte av för hackor.

Denna gång gick vi gator vi inte vandrat så ofta och stack oss in i svenska kyrkan som sällan håller öppet. Där mötte vi en dam som guidat i helgedomen i 17 år, inte länge efter att den välsignat nog omvandlades till kyrkorum igen efter en paus som idrottshall – boxning, minsann!
Med de finlandssvenska kyrkokörerna sjöng också jag där i början av 2000-talet. I kyrkans källare finns ett fint litet museum med föremål ur kyrkor på det estlandssvenska området – saker som förvarats på Historiska museet i Stockholm under de onda åren, men nu kan beskådas här. T.ex. Maria i barnsäng från Ormsö – ett ovanligt ikonografiskt motiv!

Fast jag har ryggskottskänningar och knäet inte är helt ok efter fallet i Ostia klättrade jag upp i ett antal torn i stadsmuren – som vanligt. Och maken handlade – som vanligt – på stans fina bokhandel. Och nu guppar vi alltså hemåt – det ser regnigt ut i hemlandet.

Men snart vill vi tillbaka igen. Och varje kväll ser vi från vår balkong Tallinns ljus blinka.

Staden man aldrig blir färdig med.

 

 

Solen skiner !?

Tyst, tyst i huset. Maken snusar ännu. Barnbarnen har åkt till farmor i Österbotten. 

Jag vaknade alltför tidigt efter att hela natten ha plågats av mardrömmar. Det var min i trycket varande ordspråksbok som störde nattsömnen. Den kom nämligen ut i oigenkännligt skick: när man bläddrade lossnade sida efter sida, Bosse Österbergs finurliga illustrationer hade förvandlats till monsterbilder, mitt namn som författare hade fallit bort på alla ställen, ja det var ingen ände på förskräckelsen.

Jag befann mig dessutom i ett underligt helvitt kontorslandskap på YLE, dotterns arbetsplats. Där irrade jag omkring, hittade varken ut eller in, kallsvetten lackade. Dörrar överallt  – de ledde ingenstans ….

Klockan var 8 när jag steg upp, orkade inte med ett varv till av galenskapsdrömmarna.

Väninnan R ringde i samma veva, det hade jag bett henne göra. I går skulle vi nämligen sammanträffa för vårt månatliga vinglas på Kapellet. På vägen dit hade R åkt spårvagn och stött mot en av dörrarna vid utgången. En riktig rejäl hudflik hade slitits av på höger arm – såret såg verkligen läbbigt ut. Det blev Eira sjukhus (dyrt men närmast) där det hela behandlades av kirurg som konstaterade att stygn inte fungerade, ett stort medicinförband lades på och det bör bytas ut regelbundet. Eventuellt får jag hjälpa till med det i helgen, läkaren undervisade mig noga i konsten för säkerhets skull. 

Hur olyckan riktigt gick till är oklart, låter illavarslande med så vassa lister i allmänna färdmedel. Trafikverket ska kontaktas.

Så istället för en lugn stund i Esplanadkapellet blev det lite stök och drama. Sen träffade jag dottern för hemligt födelsedagsinköp (makens högtidsdag – och min – nalkas). Vi intog också tapas på Bar Con i Kampen. Beundrade den regniga Annegatan från ovan. Påpälsat folk med stora paraplyer.

Men i dag tycks solen skina, så vad ska vi hitta på? 

Först ska jag väcka maken, klockan är 10.10. Sen får vi se. 

Kanske klättrar vi upp på Kasaberget tvärs äver vägen med en liten flaska bubbel? Utsikten därifrån är fabulös!

Skönt att semestra i hemknutarna i all enkelhet, emellanåt. 

Mera semester

Första veckan av ledigheten över. Långa resan gjord, den läkande värmen blev kvar där nere och osäkrare väderlek väntas här hemma.

Det var en skön färd, Rethymnon var sig likt, en stad med ”normalt” liv vid sidan om turistmyllret. Bil hyrdes tre dagar, byarna Spili, Margarites och Chromonastiri besöktes samt den vackra och mystiska kvarndalen Mili. E och T vandrade hurtigt Samariaravinen medan S och vi gamyler slog oss på sim, glass, minitåg och arkelogiskt museum i stan. (Jo, faktiskt både T och S älskar museer och föreslår dem som besöksmål själva.)

Det var för stora vågor och röd flagga på vår simstrand hela veckan, men poolen var rymlig – och även nattsim ”under stjärnorna” var tillåten vissa kvällar.

Som vanligt tycker jag Europa alltid är litet när man börjar prata med folk. En av servitörerna på Avli berättade att han var från  Norge men en längre tid bott i Esboviken i Finland, visste vi var det låg?

På de små bakgatorna i Rethymnon hittar man pärlor till torg och kafeterior.

Man äter hälsosamt, grönsakerna har smak och färg och den som vill kan lätt slå sig helt på det vegetariska. En vänlig avslappnad stil överallt – och trevligt uppmärksammande av barn!

De bästa nöjena är gratis, en vandring på stranden i solnedgången får lätt magiska drag och ter sig också väl på Instagram …

Men skönt att komma hem till tvättmaskin, möjlighet att kasta pappret i toalettskålen, en stor hög dagstidningar och en vidunderligt orange fullmåne över kära Esboviken!
Och den härliga vissheten att väldigt många dagar återstår av semestern!

37 dar kvar

Första semesterdagen randades, vi är i juli nu, det är kyligt och mulet. Det är alltid kyligt och mulet första semesterdan, tycker jag. Aldrig ”nu går jag ut på stranden”-väder. Oftast prickar vi in sommarens stora resa till semesterstarten. Så egentligen är det platt likgiltigt hur mulet det är i Finland.

Men lite sordin lägger det grå på ledighetskänslan.

Nå, inte är det ju ovanligt. Den snabba växlingen från mitt arbetslivs intensivaste vår till fem lediga veckor kan ju inte gå utan att man behöver en liten omställningsperiod först.

Det här skrivs det mycket om märkte jag när jag googlade ”holiday blues”. Att folk sitter slappa och småsorgsna och stirrar och inte kan glädjas åt välsignelsen att 1. Ha ett fast jobb 2. Ha lagstadgad semester 3. Ha ett jobb att återvända till när 37 dagar gått också. Det finns många variationer på ”sjukan”.

Jag går här och småpackar, får inte riktigt fart på det hela, kastar solkrämer och extra sandaler och mobilladdare i kappsäcken. Försöker planera en välfungerande minimalistisk garderobhelhet. Jag har utmärkta listor att pricka av, inget fel på det. Det är bara så infernaliskt trögt, alltsammans.

Kära maken har somnat på soffan, han är mera improviserad i sin packning och redan klar.

Men egentligen är det ju helt tillåtet att jag sitter här och funderar på ingenting. Jag semestrar ju och min hjärna vilar. Om jag aktiverar den en kvart så har jag packningen klar. Sen kan jag vila på ett mera kreativt och positivt sätt.

Och i morgon har jag nog vant mig vid tanken att inte behöva ställa väckarklockan på 05.50.

På hela 36 dagar!!!