Första semesterdagen randades, vi är i juli nu, det är kyligt och mulet. Det är alltid kyligt och mulet första semesterdan, tycker jag. Aldrig ”nu går jag ut på stranden”-väder. Oftast prickar vi in sommarens stora resa till semesterstarten. Så egentligen är det platt likgiltigt hur mulet det är i Finland.

Men lite sordin lägger det grå på ledighetskänslan.

Nå, inte är det ju ovanligt. Den snabba växlingen från mitt arbetslivs intensivaste vår till fem lediga veckor kan ju inte gå utan att man behöver en liten omställningsperiod först.

Det här skrivs det mycket om märkte jag när jag googlade ”holiday blues”. Att folk sitter slappa och småsorgsna och stirrar och inte kan glädjas åt välsignelsen att 1. Ha ett fast jobb 2. Ha lagstadgad semester 3. Ha ett jobb att återvända till när 37 dagar gått också. Det finns många variationer på ”sjukan”.

Jag går här och småpackar, får inte riktigt fart på det hela, kastar solkrämer och extra sandaler och mobilladdare i kappsäcken. Försöker planera en välfungerande minimalistisk garderobhelhet. Jag har utmärkta listor att pricka av, inget fel på det. Det är bara så infernaliskt trögt, alltsammans.

Kära maken har somnat på soffan, han är mera improviserad i sin packning och redan klar.

Men egentligen är det ju helt tillåtet att jag sitter här och funderar på ingenting. Jag semestrar ju och min hjärna vilar. Om jag aktiverar den en kvart så har jag packningen klar. Sen kan jag vila på ett mera kreativt och positivt sätt.

Och i morgon har jag nog vant mig vid tanken att inte behöva ställa väckarklockan på 05.50.

På hela 36 dagar!!!

Annonser