En liten tur över viken företog maken och jag, för att nu hitta på nåt semestrigt.

Tallinnbåtarna är fullpackade och Megastar vi nu guppar hemåt på är mega i alla stycken. Tax free i två etage, t.ex.

Det man gläds mest åt i Tallinn är maten. De underbara innovativa restaurangerna som alla kräver bordsreservering, alla har sin karaktär och alla känns väldigt kontinentala. Leib blev det denna gång, en pärla igen. Man kan mat i Estland. Också vad gäller snacks. Maken fick  en läcker morotspastej på café Maiasmokk i dag – och mina frasiga plättar med lax och mascarpone på Toompea igår gick inte av för hackor.

Denna gång gick vi gator vi inte vandrat så ofta och stack oss in i svenska kyrkan som sällan håller öppet. Där mötte vi en dam som guidat i helgedomen i 17 år, inte länge efter att den välsignat nog omvandlades till kyrkorum igen efter en paus som idrottshall – boxning, minsann!
Med de finlandssvenska kyrkokörerna sjöng också jag där i början av 2000-talet. I kyrkans källare finns ett fint litet museum med föremål ur kyrkor på det estlandssvenska området – saker som förvarats på Historiska museet i Stockholm under de onda åren, men nu kan beskådas här. T.ex. Maria i barnsäng från Ormsö – ett ovanligt ikonografiskt motiv!

Fast jag har ryggskottskänningar och knäet inte är helt ok efter fallet i Ostia klättrade jag upp i ett antal torn i stadsmuren – som vanligt. Och maken handlade – som vanligt – på stans fina bokhandel. Och nu guppar vi alltså hemåt – det ser regnigt ut i hemlandet.

Men snart vill vi tillbaka igen. Och varje kväll ser vi från vår balkong Tallinns ljus blinka.

Staden man aldrig blir färdig med.

img_1723