Semestern är inne på tredje veckan. Ett visst mönster i de lediga dagarna har utformat sig:

– Sova så länge man vill, sitta och drälla med en ocean kaffe och morgontidningarna och iPaden så länge man önskar

– Göra nån liten expedition, beroende på vädret. I dag blev det Sandudds begravningsplats, vi checkade att de egna gravarna var i skick (2 från makens sida av släkten, 2 från min och därtill en hjältegrav). Mostrarna Elsas och Edits gravsten stod och lutade och som den i gräset nedstuckna lappen från gravvårdsbyrån uppmanade  stack vi oss in och beställde upprustning och upputsning. Några hundringar kostar det, men gammelmoster Elsa var ett soligt inslag i makens barndom, så det är klart hon måste vila snyggt.

– Lunch äter vi ofta ute, i dag på Iso Omena – jag har blivit fullständigt fast i Pasta Alfredo (Cacio e Pepe hette den i Rom), kunde äta det alla dagar. Makaronitehdas gör den bra.

– Andra äter mycket glass på sommaren, jag äter wienerbröd – vilket jag sannerligen inte gör vintertid. Tur och lov!

– Sen blir det eftermiddagslur och nåt enkelt till kvällsvard

– Den lata dagen fortsätter vid TV:n, bästa gillar jag just nu några serier på Teema: Italy unpacked – ett kultur- och matreseprogram som gör en hungrig – ja på hela paketet och Fake or Fortune – en brittisk serie där man analyserar sant och falskt i konstvärlden. Jag ser inte på Gainsborough och Constable med samma ögon efter de programmen. Netflix bjöd på The Lady in Gold med Helen Mirren – filmen om nazisternas konstplundringar – och Klimts sagolika porträtt av Adele Bloch-Bauer  – en sann historia dessutom.

– Låter mer än kulturellt – och därtill låg jag i dag på sängen och googlade en massa genealogiska trådar jag fann att jag måste nysta upp efter promenaden på begravningsplatsen. Vem är släkt med vem och varför vilar folk i samma grav, typ.

– Sen blir det snart sovdags – så sent jag bara vill – men jag radar veckotidningar, deckare och kära böcker jag läst minst fem gånger förr, vid sängen och läser tills jag somnar.

Sån semester här – inget arbete minsann, lite städa borde jag väl i något skede.

Ledigheten får mig osökt att tänka på att det om något år blir semester utan slut, så att säga, om jag orkar mig fram till dess.

Hur ska tiden struktureras upp då, det funderar jag en hel del på. Åtminstone har jag kommit till att jag vill återgå till min studiekarriärs första kärlek, konsthistorian, mycket mer igen. Läsa italienska, gräva mig ner i en fördjupad kunskap – om jag har pengar och kraft resa till Italien så ofta jag kan. Jag skrev ju faktiskt i tiden min gradu i konsthistoria och studerade en hel del arkeologi därtill.

Men först ska jag vara arkivarbetare i dryga 300 dagar till. Jag ser nästan fram emot att återgå till arbetet och börja knyta ihop det långa arbetslivets trådar.

När ”den stora friheten”, Gud give, äntligen inleds får det bli mindre wienerbröd och mera rågbröd. Och kanske lyckas jag skrapa ihop till ett billigt flyg till New York. Jag skulle gärna se Klimts Kvinna i guld där den nu hänger i Neue Galerie därstädes.