Förlovningsdagen

I morgon firar vi igen, jag måste riktigt kolla i ringen – jodå det är vår förlovningsdag. 30.8 1974 står det. 

43 år sedan. Jag nyss fyllda 20, maken nyss fyllda 19. Nybakade studenter, två och en halv månad sedan hade vi sett varann första gången på studentbalen.  Någon vecka  sedan hade vi båda kunnat konstatera att vi hade kommit in vid  Helsinfors universitet. En på kemi, en på konsthistoria. Inte medicin och juridik som planerat, men vi var inne. Hade nånstans att ta vägen när terminen började.

Det finns så oändligt få foton från den tiden. Bara några bilder från våra första tider tillsammans, från de första resorna. Tänk vilken kontrast till nu när det bara sprätter omkring selfies över högt och lågt. 

Så man kan inte fästa minnena i bilder, de finns lagrade i filmsnuttar i huvudet, i repliker, i brottstycken  från telefonsamtal.

Efteråt kan jag ju inte förstå att vi skulle till att förlova oss med ring och allt efter så kort bekantskap. Det var nog resans förtjänst – den korta turen vi tog tillsammans till Stockholm efter att sommarjobbet var avslutat. 

Vi satt i däckstolar på Sverigebåten och hade kaffetermos och bullar med oss som vägkost. Inget par har vandrat mer än vi gjorde de korta dagarna i Stockholm. Jag minns att vi hade köpt likadana bruna gummitossor och vi fullständigt studsade omkring Stockholm kors och tvärs. Inte ett museum blev obeskådat, inte en park ovandrad. 

Vi köpte sötsurlimpa och smör till hotellet och drack vatten, hassade på nån enstaka läsk. 

Föräldrarna tyckte förlovningen var onödig, en nyck och ett påfund. Snart skulle vi ju gå vidare i världen, möta nya människor, välja och tänka oss för.

Men så blev det att här vandrar vi fortfarande sida vid sida i skepnad av mommen och mofa, lite mindre studsiga, tyngre och långsammare och med hundratals gemensamma gångna mil bakom oss. 

De som reser bra ihop lever bra ihop. 

För vad är livet annat än en i bästa fall mycket lång resa. I lust och nöd – och emellanåt med borttappat bagage och genomblöta gummitossor.

Annonser

Resor och lite annat

Huh. Det har inte varit nån bra nyhetsvecka igen. Barcelona. Åbo. Jordbävning i Italien. Ett gruvligt mord i Danmark. Bara jobbiga saker, med dystra efterspel.

Man har själv gått på Ramblan och torgen i Åbo är ju hemknutar. Och alla ställen där det jordbävat i Europa på sistone är också bekanta platser. 

Morden börjar å sin sida vara värre i verkligheten än vad man kan uppleva i fiktiv form. Ja och så var det ju den där vansinneskörningen i Helsingfors centrum. Också. 

Har det varit såhär mycket på en gång förr? En dålig tid just nu. Med katastrofala politiker som gör galna beslut med fasansfulla – eller åtminstone mycket obekväma – globala följder. 

Det är klart – allt når en ju ögonblickligen i dessa dagar – det plingar i telefonen och varje detalj breder ut sig. Minut efter minut, månad efter månad. 

Så vi ändrar fokus. Lyfter fram de glansiga bilderna ur den egna vardagen. 

T och jag fixade till årets Ifolor-album nyss, det damp ner i postlådan några dar sen. T är en fena på att experimentera med bilduppslagen, välja roliga bakgrunder, matcha motiv med färger i bildramarna. Med väldig fart väljer hon bilder, komponerar helheter, yxar till talande texter. S gästspelade på några uppslag, men hon har inte samma geist för albumsmakeriet.

I år är det London, Pesaro, Paris och Tallinn bl.a som gäller. Det är sommarteater och pizza och födelsedagstårtor och massor av glass och granna drinkar. Blåskimrande simbassänger, prunkande trädgårdar, slott och museer och mysiga djurvänner. 

”Resor och lite annat” döper T vårt album. Solsidan av det gångna året, får man säga. 

Vi skrattade mycket när vi gjorde albumet. Och skrattar ännu mera när vi bläddrar i den färdiga produkten. 

Tänk att vi fick uppleva allt detta 2016!

Gemensamt minne

Världen dallrar av skräck, dåliga nyheter och förändringar av större och mindre slag. Osäkerheten och förstämningen dominerar numera alltsomoftast. 

Den senaste veckan har jag glatt mig åt två möten som haft en lättande och uppiggande effekt. Det handlar om kvinnliga nätverk, små grupper väninnor som gör saker tillsammans. Människor man känt länge och inte behöver förställa sig för. Människor som har en gemensam historia som ger oändligt med samtalsämnen. Med ena gruppen, klasskamraterna Bullgummorna, går historian tillbaka till 1960-talets mitt. Den andra gruppen, kolleger från arkivet, träffades på 1980-talet. 

Båda grupperna har nu på äldre dagar börjat se till att träffas regelbundet. Många av oss är redan pensionerade eller deltidspensionerade. Mycket ändrar just nu i våra liv. Vi bygger upp nya rutiner utanför arbetsplatsens skyddande eller inskränkande ramar. Vi känner krämporna komma, vi har svårt att komma ihåg namn och vad vi just skulle ta oss till att göra. Mångas föräldrar är redan döda, andra befinner sig i mellangenerationen mellan åldriga släktingar och barnbarn eller bonusbarnbarn som vi kan vara resurspersoner för. 

Vi är ännu aktiva, en del grundar firmor, andra flyttar, många gör långa resor. 

Och en viktig sak: vi är varandras kombinerade minne. När vi pratar kommer den ena ihåg det ena, den andra det andra. Mitt i allt öppnar sig stängda luckor i hågkomsterna, bilden av det förflutna blir klarare. 

Vi skålar för varandras goda nyheter och vi skrattar och skrattar ännu mera. 

Och det känns bra att komma hem efter en resa eller ett restaurangbesök med dessa människor. Man har tankat mycket ork, så att säga!

Dagens besök på Kämps Brasserie förgylldes ytterligare av en trevlig servitris som tyckte våra desserter dröjde oskäligt länge. Hon bjöd på reservdessert i väntan – läckra macroner. Och kaffet fick vi gratis.

Se där en krog med anor som vet hur gäster skall skötas om! 

Den urbana oasen

Den urbana oasen – så kallades balkongen i en artikel i finska hufvudstadsdraken i dag. Jag lusläste texten -och höll med. Så är det hos oss också, sommaren levs på balkongen. Vi äter där, vi läser där, vi röker våra cigarrer där, vi beskådar fullmånen där, vi kollar in horisionten mot Tallinn och räknar in segelbåtarna på Esboviken. Vi har blommor och makens samling av allehanda växter och odlingar.

Jag fick till födelsedagsgåva en liten fontän som porlar så fint i kvällningen. Vi lyssnar på Spotify och tar oss ett glas medan mörkret faller utanför glasrutorna.

I går fick vi från vår ståtliga position på våning 5 1/2 helkoll på hur det dramatiska ovädret drog in över nejden. Sikten var noll, träden böjde sig längs marken, det dånade av kraft – och turligt nog kom attacken rakt från väster, inte mot våra balkongglas som vetter mot söder.

Ett sommarrum och en vinteroas är balkongen, vi gläds åt den! 

I tidningen läser jag att man får grilla och festa på balkongen, men inte uppbevara bildäck – och inte vistas utan kläder – det kan komma att strida mot god sed och moral. 

Nåja. Den som vill kolla in mig vattnande blommorna i lättklätt skick ska befinna sig i Estland och ha en sjujäkla kikare. 

Och jag säger som barnbarnen, ”vem bryr sig” – ”ihan sama”!

I jämn otakt

Tre dagar har jag jobbat efter semestern och är helt slut redan. 63-åriga jag har ohjälpligt svårt att: sitta still, koncentrera mig, få tiden att gå, låta bli att kolla sociala medier för ofta, hålla ögonen öppna på eftermiddagen.

Jag är inte arbetsför helt enkelt. Mitt emellan två arbetsprojekt är jag dessutom, det nya är inne i den fasen när jag benämner arbetsfilerna ”Festbok 3”, har i två tidigare versioner skalat bort tre fjärdedelar av materialet och skickligt lyckats  rådda ihop det som finns kvar så jag varken ser nån röd tråd eller en strimma ljus i tunneln.

 Jag har tiotals sådana Festbok 3-filer att korva till. Gjorde upp ett storståtligt arbetsschema i går, men i dag kom jag inte nånvart alls med den första texten ens. Den som har arbetsrubriken ”Barnsängsbesök och Baby showers” – ja ni ser – jag är fortfarande i absoluta början med mitt livets fester-skrivande. 

Fast på varv tre, så det är ju något. Och det brukar gå så – fast det kan ta tid – att mittiallt lossnar det och babyn-texten föds med ett plopp – ja, jag är alltså inne i livets startfester och associationerna är därefter.

Nå, turligt nog hör också rutinarbete till min yrkesroll – sitta i kundjour och länka ämnesord i databaser. På den vägen får man något gjort varje dag – utan större möda. Gör rätt för sig i arkivfabriken. 

Sen är jag i otakt annars också, detta gäller inte bara jobbet. Jag har i alla mina dagar varit en sån som genast svarar på brev och genast beställer och ordnar saker – jag lägger ytterst sällan något i den mentala ”senare-högen”.
Med e-post och de sociala medierna har jag blivit ännu värre. Allt kan ju gå så snabbt nuförtiden – varför får det inte lov att göra det då? Något sätts i gång, jag svarar omedelbums (och jag har givetvis mina gelikar). Kanske är det vi som är olidliga egentligen? Och inte dom som lägger svar och respons på hyllan i timmar och dagar – ja kanske aldrig återkommer. 

Vad vet jag, men i otakt är jag. Ett antal bollar av olika slag har fastnat uppe i luften också nu och det irriterar. 

Men i morgon  är det ”i morgon är det fredag”. Jag har tänkt försöka ta en veckas arrangemang i stöten och inte låta alla höstens – ibland lite skrämmande – begivenheter trötta och nedslå mig. 

Om solen skiner ska jag i helgen ta mig ner till Sököstranden och tömma hjärnan.

Vid det laget har jag ju redan avverkat en hel arbetsvecka – och kanske har nån boll trillat ner igen?

Semestern är slut

Mulet. Regnigt. Småkyligt. Inga alger, kallt vatten.Fast emellanåt varmt, soligt och njutbart.  Sommaren 2017. En bra ledighet var det!

Och i morgon startar jobbet. Morgonjour inleder. Nåja. Helt ok.

I dag följde vi våra rutiner. Högmässa i Domkyrkan.

Sen tripp till Rulludden där släkten Kihlmans sommarnöje blivit museum. Härliga semestrar satt i väggarna. Hit hade familjen ilat genast efter skolavslutningen. Här kunde barnen rasa ut och här läste fastrarna Agnes och Margit (när de inte pysslade i trädgården) med  stort tålamod  sagor och äventyrsromaner för släktens barn. Berättade skyltningen.

Från bryggan ser man Sökö och vårt kära höghus mitt i blickfånget.

Nu inleds nästsista eftersemestersäsongen. Underligt och underbart.

Genomlyckat, men utmanande

En mulen regnsjuk dag igen. Barnbarnen och vi satsade på Spårvägsmuseet som start på dagen. Förvisso var det roligt, men alldeles för litet, tyckte T och S som på nån underlig väg har blivit fullständigt museigalna – värst i familjen, faktiskt, vi andra har på äldre dagar blivit mer intresserade av museikafeet och shopen.

Nå, vi har ju Nationalmuseum en bit bort, sa jag. Men bered er på att det inte är så där jättehejsan.

Nej, det skulle duga bra, för lite mera museum ville man allt få i sig, tyckte T och S. (Och satte telefonerna i mommos stora väska).

Det visade sig att Nationalmuseum genomgått en uppiffning! Vinden där man tidigare hade ett lite trött aktivitetsutrymme för barnen hade blivit mångsidig och jätterolig. Jag anar inspiration av Helsingfors stadsmuseum! Handelsboden och skolklassen och alla pussel och hästen och kärran och möjligheten att känna på saker och lyfta saker – vi blev hängande där i evigheter.

Först hade vi emellertid tittat på basutställningen och där fastnade vi fullkomligt i medeltidsavdelningen. Det är utmanande att diskutera medeltidskonst med barn. Varför korsfästes Andreas på ett X-format kors? Varför pinades helgonen ihjäl? Vad är det för skillnad på änglar och ärkeänglar?

De religiösa klurigheterna fortsatte utredas på den nya jättefina förhistoriska utställningen. Vem var äldre, Adam och Eva eller stenåldersfolket? Lärarinnan har sagt att Adam och Eva var äldre, men de kunde tala och det kunde inte stenåldersfolket, det låter mystiskt.

Jag är aldrig så okunnig och vag i tonen som när jag besöker museer med barnbarnen. T.o.m Gallen-Kallelas fresker i aulan  med den stora gäddan och åkern med huggormarna hade flickorna stenkoll på. Halva Kalevala reddes ut för den vimsande folklorist-mommon. Det är ju fantastiskt att detta ingår i läroplanen!

Det var knappt så det blev tid för en paus i kafeet, så mycket fanns att titta på.

Jag kan verkligen rekommendera det åldriga  museet som fått en rejäl ansikslyftning. Det blir nog repris på höstlovet, bestämde vi.

Vi satte också vårt märke på det stora Instagram- konstverket #Finland2117. På vår bild syns flickorna trollbundna av bildspelet.

Till höstlovet måste jag läsa på lite. Om både det ena och det andra …

Augusti – ok!

I dag vändes kalenderbladet. Fem semesterdagar kvar. Känns helt ok. Den kallaste juli månad på 20 år har vi haft i huvudstadsregionen, läser jag. Och varmare lovas inte.

Så nu återgår jag gärna till vardagen så småningom. Speciellt roligt är att ett antal träffar och utfärder med gamla vänner och klasskamrater är inprickade de närmaste veckorna. Som ombyte till de ovana arbetsdagarna.

Själva jobbet är jag lite kluvet inställd till, men vi får se.

Vi har nu betat av det mesta man kan hitta på i detta väderläge. Jag har sovit massor och tittat slut hela förrådet av vad jag  vill se på Netflix. Klassisk TV erbjuder bara repriser, och ynkligt av dem också. 

Vi har värmt opp oss en vecka på Kreta. Vi har gjort utfärder till Tallinn, Ekenäs och Tavastehus. Vi har sett alla utställningar som intresserar.

Med barnbarnen har vi besökt vetenskapscentret Heureka, Flygmuseet och Fölisön, vi har spelat minigolf och försökt pricka in lite uteliv på stränderna och något huttrigt dopp. Vi har ätit den småtrista mat sommar-Finland erbjuder: hamburgare och laxsoppa och nuggets med pommes frites. I morgon ska det ösregna, men lite måste vi ut ur huset – kanske blir det Sea life eller Nationalmuseet? Eller en gemensam film här hemma och Afrikas stjärna-maraton? 

Och så har vi börjat planera julresan till London, jodå! Selfridges har redan öppnat sin julavdelning, julgubben var där och klippte snöret i förrgår. Och familjen Ekrem-Frantz har beställt flyg och Airbnb i Bloomsbury och biljetter till Jul i Harry Pottervärlden, det satt vi och påtade med igår, dottern och jag. 

Men det är mycket före jul nalkas. Två bokreleaser ska firas, det vankas bokmässor och bokkalas och föredragsaftnar och massor av vanligt knog ska klaras av innan vi är inne i julsvängen.

Det måtte vara det växlande vädret som får en att drömma. 

Men med jul kommer också snö och halka. 

Fast sen drar det mot vår och sommar igen!