Världen dallrar av skräck, dåliga nyheter och förändringar av större och mindre slag. Osäkerheten och förstämningen dominerar numera alltsomoftast. 

Den senaste veckan har jag glatt mig åt två möten som haft en lättande och uppiggande effekt. Det handlar om kvinnliga nätverk, små grupper väninnor som gör saker tillsammans. Människor man känt länge och inte behöver förställa sig för. Människor som har en gemensam historia som ger oändligt med samtalsämnen. Med ena gruppen, klasskamraterna Bullgummorna, går historian tillbaka till 1960-talets mitt. Den andra gruppen, kolleger från arkivet, träffades på 1980-talet. 

Båda grupperna har nu på äldre dagar börjat se till att träffas regelbundet. Många av oss är redan pensionerade eller deltidspensionerade. Mycket ändrar just nu i våra liv. Vi bygger upp nya rutiner utanför arbetsplatsens skyddande eller inskränkande ramar. Vi känner krämporna komma, vi har svårt att komma ihåg namn och vad vi just skulle ta oss till att göra. Mångas föräldrar är redan döda, andra befinner sig i mellangenerationen mellan åldriga släktingar och barnbarn eller bonusbarnbarn som vi kan vara resurspersoner för. 

Vi är ännu aktiva, en del grundar firmor, andra flyttar, många gör långa resor. 

Och en viktig sak: vi är varandras kombinerade minne. När vi pratar kommer den ena ihåg det ena, den andra det andra. Mitt i allt öppnar sig stängda luckor i hågkomsterna, bilden av det förflutna blir klarare. 

Vi skålar för varandras goda nyheter och vi skrattar och skrattar ännu mera. 

Och det känns bra att komma hem efter en resa eller ett restaurangbesök med dessa människor. Man har tankat mycket ork, så att säga!

Dagens besök på Kämps Brasserie förgylldes ytterligare av en trevlig servitris som tyckte våra desserter dröjde oskäligt länge. Hon bjöd på reservdessert i väntan – läckra macroner. Och kaffet fick vi gratis.

Se där en krog med anor som vet hur gäster skall skötas om!