I morgon firar vi igen, jag måste riktigt kolla i ringen – jodå det är vår förlovningsdag. 30.8 1974 står det. 

43 år sedan. Jag nyss fyllda 20, maken nyss fyllda 19. Nybakade studenter, två och en halv månad sedan hade vi sett varann första gången på studentbalen.  Någon vecka  sedan hade vi båda kunnat konstatera att vi hade kommit in vid  Helsinfors universitet. En på kemi, en på konsthistoria. Inte medicin och juridik som planerat, men vi var inne. Hade nånstans att ta vägen när terminen började.

Det finns så oändligt få foton från den tiden. Bara några bilder från våra första tider tillsammans, från de första resorna. Tänk vilken kontrast till nu när det bara sprätter omkring selfies över högt och lågt. 

Så man kan inte fästa minnena i bilder, de finns lagrade i filmsnuttar i huvudet, i repliker, i brottstycken  från telefonsamtal.

Efteråt kan jag ju inte förstå att vi skulle till att förlova oss med ring och allt efter så kort bekantskap. Det var nog resans förtjänst – den korta turen vi tog tillsammans till Stockholm efter att sommarjobbet var avslutat. 

Vi satt i däckstolar på Sverigebåten och hade kaffetermos och bullar med oss som vägkost. Inget par har vandrat mer än vi gjorde de korta dagarna i Stockholm. Jag minns att vi hade köpt likadana bruna gummitossor och vi fullständigt studsade omkring Stockholm kors och tvärs. Inte ett museum blev obeskådat, inte en park ovandrad. 

Vi köpte sötsurlimpa och smör till hotellet och drack vatten, hassade på nån enstaka läsk. 

Föräldrarna tyckte förlovningen var onödig, en nyck och ett påfund. Snart skulle vi ju gå vidare i världen, möta nya människor, välja och tänka oss för.

Men så blev det att här vandrar vi fortfarande sida vid sida i skepnad av mommen och mofa, lite mindre studsiga, tyngre och långsammare och med hundratals gemensamma gångna mil bakom oss. 

De som reser bra ihop lever bra ihop. 

För vad är livet annat än en i bästa fall mycket lång resa. I lust och nöd – och emellanåt med borttappat bagage och genomblöta gummitossor.