Det var en stor artikel om motvilliga mor- och farföräldrar i dagens finska hufvudstadsdrake. Man hade bett folk lägga ut texten om negativa känslor över att ha drabbats av barnbarn. Att ha ålagts förhoppningar om barnvaktning och  engagemang i de smås vardag. 

Den kvinna som berättade konstaterade att livets efterrätt inte smakade. Man var ju själv ännu ung, i arbetslivet, man ville prioritera sig själv och uppfattade att oskäliga krav per automatik ställs på den som plötsligt erhållit en roll som inte känns egen – släktens äldsta, en person utan egna intressen och preferenser, ja, en barnpiga kort och gott. Man vill inte kallas mommo, det hör ihop med en annan generation. Man har skött barn så det räcker. Ja – och många har ju därtill en ännu äldre generation att ta hand om. I kläm är man mellan krafter som sliter en hit och dit. Och då sparkar man bakut.

Det blev en väldig reaktion ren igår när artikeln lades ut på webben. Kommentarerna rasslade in. Det var ord och inga visor – och den intervjuade fick både medhåll och raseri över sig. Men de flesta tyckte att situationen i artikeln beskrevs alltför tillspetsat, nog kan man vara mormor på många olika sätt.

Vi har en ganska liten släkt och familj, men jag har själv alltid haft den sydländska storfamiljen som ideal. Ja den stora familjen som hjälps åt och bär varandra genom tillvaron finns förstås på många håll i världen. Jag har aldrig tänkt på mig och mitt i kontrast till familjens behov och livssituationer. 

När jag var liten vistades jag mycket hos min mormor och moster var som en extramamma för mig i alla sina dagar. När dottern var liten hängde hon mycket hos sin mormor, hennes bild av min (besvärliga) mamma är mycket mer ljus och nyanserad. Hon har en rad historier om vad de hittade på tillsammans. 

När syskonbarnen, våra gudbarn,  var små gjorde maken och jag rätt mycket roligt med dem på skolloven då föräldrarna jobbade men lärar-gudfar var fri och ledig han med. Och nu har barnbarnen en naturlig hemvist  hos oss, vi reser mycket tillsammans och har också vi en massa privat skoj för oss. 

Inte är detta bort från något i mitt liv – men nog hade min tillvaro varit betydligt futtigare utan dessa nära och kära. Jag har alltid avskytt att dela upp generationerna och tycker t.ex det är motbjudande att bo på hotell som utestänger barn. Ett mausoleum blir ett sådant boende, det har jag konstaterat förr. 

Häromdagen hade man i T:s skola diskuterat Tjernobyl-olyckan. ”Fråga din mommo hur hon upplevde det, hon var ju med”, hade lärarinnan sagt. Det gjorde T. Inte var det mycket jag kunde erinra mig.

Men en liten lucka bakåt i historien kunde jag öppna. Liksom T och S ständigt öppnar små luckor in i framtiden för mig.

Visst är det bra att vi har varandra!

Ovan fyller moffa Oskar 70 år. Mommo Hilda vid hans sida är min rollmodell. Generös och trygg. Mamma sitter lite i bakgrunden bakom lillasyster och mitt i bilden ser vi familjens klippa, min moster och gudmor. En rollmodell också hon. Fyraåriga jag sitter och skroderar i gungstolen.

Annonser