Det var mammas födelsedag i går. 21.9 skulle hon ha fyllt 93 år. Hon blev bara 73. Jag var alltså  43 när hon dog. Jag kan inte visualisera mig själv i den åldern. Men jag minns hur mamma var. Sliten av otaliga sjukdomar, ut och in på sjukhus, odefinierade feldiagnosticerade krämpor. Till sist ett vårdfel vid en provtagning. Ett telefonsamtal från Mejlans sjukhus klockan 4 en iskall januarinatt meddelade att det var slut. På lidandet, men också på möjligheterna.

Mamma var sina sista år en bitter kvinna. Livet hade inte blivit som hon önskat. Och jag får tillstå att alla sjukorna inte gjorde det så lätt att kasta sig ut i nya chanser eller orka med nya relationer. Det ser jag nu.

Men vad mer ser jag? Det är jag som blev med alla fotoalbumen, dem vi bläddrade i vid varje besök hos mommo i Tavastehus. En hel del foton finns bevarade, foton från tider före sjukdomarna, före den nerbrytande tiden som hemmafru.

Här träffar vi den piffiga Ekenäs-Tavastehusbönan som gav sitt bibliska förnamn en internationell touch, Rachel heter hon redan i fototexterna från 40-talet. Jag frågade henne aldrig om namnbytet. Varför gjorde jag inte det?

Rachel var modemedveten, så gott det gick under kriget. Hon älskade bio, att njuta med veckotidningar och leverpastejsmörgåsar vid lördagens önskekonsert. Hon var ointresserad av skolgång och ratade morfars önskemål om vita mössan för sina flickor. Rachel jobbade på rikstelefonen, ja hon jobbade annanstans också för hon kunde ju fungera som tolk svenska – finska. Ett omhuldat foto har texten ”Presidenten och jag” – det är taget på nån mässa. Rachel är smärt, snygg, hon inväntar ”presidentens” handslag. Urho Kekkonen var nog utrikesminister då, har jag räknat ut, detta måste ha tagits något år  före min födsel 1954. 
Sen blev det giftermål, och jag har aldrig i mitt liv riktigt fått lur på mina föräldrars relation. Det ska väl barn inte ha heller. Men det var inte någon alltigenom lycklig kärlek. Minnet brinner till i mig av hur far alltid när de grälade kallade mor ”Rasjell”, i nån sorts hånfull parodi på hennes internationaliserade namn. Hur det var ett oväderstecken.
Rachel kom dock ett stycke vidare efter de 17 åren i köksburen. Hon jobbade fram till nästan 62 som telefonväxel på Scan Auto, sen blev det pension. Lite för tidigt, tror jag hon tyckte. Men avtackningen var ståtlig, hela kontoret på plats, fina presenter, kramar, rosor, tal, fest. Jag har ett halvt album bilder av det. 

11 år hade hon kvar. Hann inte se barnbarnen bli studenter, inte se barnbarnsbarnen. Hann aldrig resa och meditera på Valamo som hon vagt fantiserat om. Hon var dålig på att förverkliga drömmar. Men det var ju sjukdomarna, alltid de i vägen. 
Nuförtiden fokuserar jag på alla ljusa minnen. Av en kvinna som kunde skratta åt sig själv – ja lite obarmhärtigt självkritiskt nästan. Som kunde ha roligt, som älskade att shoppa (åttatimmarspass på Stockmanns varuhus). Som älskade barnbarnen hängivet. Och som alltid intresserat lyssnade när glädje och sorg drabbade mig. När den telefonlinjen stängdes av försvann ett engagemang i mitt liv som inte kunde ersättas.

När mor Rachel skulle jordfästas hade vi begravningssamtal med kyrkoherde Stiga. När jag skulle beskriva henne kom jag ihåg en lite överraskande sak: hon älskade jazz. Rakel med ”ch” gillade tongångar hennes dotter alltid varit främmande för.

”Ska vi jazza till begravningsmusiken lite”, tyckte kyrkoherde Stiga. ”Om vi ber kantor Olav spela Duke Ellington”? 

Det var ett sånt där påhitt änglarna klappade i händerna åt. Speciellt den nyaste, Rakel med ”ch”. 

Annonser