Bokmässa. Med dotterns författarskap har det blivit en intensiv lång weekend. Man vill följa med allt som händer, såklart.
I år hade jag en egen liten ko i diket för att uttrycka det proverbialt. ”Många krokar i långdansen” har äntligen funnit sin väg till tryckeri, bokhandlar och bokmässor. Och jag får fullfölja författarens/utgivarens nuförtida värv: sitta och skrodera om sin produkt inför en mer eller mindre engagerad publik.
Jag vet sen förr att det kan vara motigt. Men den här gången har lyckliga vindar följt mitt lilla (970 gram tunga) verk allt sen den stund då det ploppade fram ur tryckpresssarna.
Trevliga recensioner, uppmärksamhet också på andra sidan Ålands hav, intresse bland allmänheten, mestadels riktigt positiva omdömen.
Bekräftelse. Den bristvaran har jag fått min beskärda del av nu.
Känslan av att allt det oändliga osäkra knoget var värt att ta sig igenom.
När jag slog mig ner på Totti-scenen i lördags kände jag flytet. Intervjuaren Henrik Hulden var väl förberedd och tog upp saker jag kände mig ha svar på. Publiken – och den var riktigt väl tilltagen – var med på noterna. 25 minuter gick i ett huj.
Jag hade faktiskt för första gången i mitt liv roligt på en bokmässa.
Kom att tänka på en sak jag tog till mig i torsdags när jag lyssnade på två vise män, Tomas Sjödin och Patrik Hagman: det faktum att jag tror att jag äntligen funnit min plats. Tomas Sjödin har ju skrivit en hel bok om att den som hittar sin egen plats inte tar nån annans. (Han menade att det runt en sådan människa också skapas ett energifält som gör att folk omkring också kan hitta sin plats, det vore ju magiskt).
Man ska veta vad man kan och ska satsa på och inte i falsk ambition och lystnad fika efter något ”större och finare” – som ordspråkets hund som ”gapade efter mycket och förlorade hela stycket”.
Det är en enorm mängd saker jag inte kan, men dem ska jag, råder Sjödin, inte ägna en tanke. Teoretisk läggning har jag t.ex inte en gnutta av. Istället ska jag vara glad över att jag efter 40 års arbete kan en massa on finlandssvensk traditionsinsamling och finlandssvenskt traditionsmaterial.
När jag får skriva och föreläsa och upplysa arkivkunder om det jag kan – då är jag på min rätta plats.
Mitt i en föränderlig värld med krav och kritik och vilseledande direktiv och påbud vill jag nu värna om mitt.
Sen sa Tomas Sjödin också att pensionärer har chansen att skapa sig en ny plats i sin nya situation.
Det låter mycket spännande. Något att se fram emot och hoppas på.
Har av dottern lärt hur man ska klä och föra sig elegant och övertygande i mässmiljön. Satsade på rött i blus och naglar. Såg av en liten filmsnutt av mitt uppträdande att jag gestikulerade vilt men den hand som inte höll i mikrofonen. Så jag måttte ha känt mig ledig på scenen, familjen påstår att jag i vardagslag viftar lika häftigt med båda.