Bekräftelse

Bokmässa. Med dotterns författarskap har det blivit en intensiv lång weekend. Man vill följa med allt som händer, såklart. 

I år hade jag en egen liten ko i diket för att uttrycka det proverbialt. ”Många krokar i långdansen” har äntligen funnit sin väg till tryckeri, bokhandlar och bokmässor. Och jag får fullfölja författarens/utgivarens nuförtida värv: sitta och skrodera om sin produkt inför en mer eller mindre engagerad publik.

Jag vet sen förr att det kan vara motigt. Men den här gången har lyckliga vindar följt mitt lilla (970 gram tunga) verk allt sen den stund då det ploppade fram ur tryckpresssarna. 

Trevliga recensioner, uppmärksamhet också på andra sidan Ålands hav, intresse bland allmänheten, mestadels riktigt positiva omdömen.

Bekräftelse. Den bristvaran har jag fått min beskärda del av nu. 

Känslan av att allt det oändliga osäkra knoget var värt att ta sig igenom.

När jag slog mig ner på Totti-scenen i lördags kände jag flytet. Intervjuaren Henrik Hulden var väl förberedd och tog upp saker jag kände mig ha svar på. Publiken – och den var riktigt väl tilltagen – var med på noterna. 25 minuter gick i ett huj.

Jag hade faktiskt för första gången i mitt liv roligt på en bokmässa.

Kom att tänka på en sak jag tog till mig i torsdags när jag lyssnade på två vise män, Tomas Sjödin och Patrik Hagman: det faktum att jag tror att jag äntligen funnit min plats. Tomas Sjödin har ju skrivit en hel bok om att den som hittar sin egen plats inte tar nån annans. (Han menade att det runt en sådan människa också skapas ett energifält som gör att folk omkring också kan hitta sin plats, det vore ju magiskt). 

Man ska veta vad man kan och ska satsa på och inte i falsk ambition och lystnad fika efter något ”större och finare” – som ordspråkets hund som ”gapade efter mycket och förlorade hela stycket”.

Det är en enorm mängd saker jag inte kan, men dem ska jag, råder Sjödin, inte ägna en tanke. Teoretisk läggning har jag t.ex inte en gnutta av. Istället ska jag vara glad över att jag efter 40 års arbete kan en massa on finlandssvensk traditionsinsamling och finlandssvenskt traditionsmaterial. 

När jag får skriva och föreläsa och upplysa arkivkunder om det jag kan – då är jag på min rätta plats. 

Mitt i en föränderlig värld med krav och kritik och vilseledande direktiv och påbud vill jag nu värna om mitt.

Sen sa Tomas Sjödin också att pensionärer har chansen att skapa sig en ny plats i sin nya situation.

Det låter mycket spännande. Något att se fram emot och hoppas på. 

Har av dottern lärt hur man ska klä och föra sig elegant och övertygande i mässmiljön. Satsade på rött i blus och naglar. Såg av en liten filmsnutt av mitt uppträdande att jag gestikulerade vilt men den hand som inte höll i mikrofonen. Så jag måttte ha känt mig ledig på scenen, familjen påstår att jag i vardagslag viftar lika häftigt med båda.

Tyst det är i huset

Höstlov. Klockan är 22.15 och gästande barnbarnen har släckt lampor och paddor och dragit täckena över huvudet. Flickorna har varit här hela veckan, föräldrarna semestrar i Japan.

Det är full rulle med två damer på 11 och 8 i huset. När natten kommer blir det märkligt tyst. Maken har också lagt sig, vi har passat på att sova långa nätter enligt flickornas tabell. 

Det var ju skolmorgnar en del av veckan, brådskande frukostar med ögat på klockan, kvällar då man måste ha läxorna klara och hobbysystemen under kontroll.

Unga ungdomar är alltid hungriga – tack och lov för det – så det ska finnas mellanmål och olika matvaror två gamyler inte köper annars. 

I dag stack vi iväg till Nationalmuseum, vår gemensamma favorit. Speciellt förhistoriska avdelningen och kyrkokonsten intresserar – ja, legenden om biskop Henrik är läckert gruvlig, för att inte tala om Sankta Barbaras öde. 

Vintti – museets vind är väldigt rolig – med museipedagogiskt pyssel som ännu ett tag passar våra flickor.

Solskenet var av den ovanliga klass att vi drog oss till berget i ändan av flygfältets landningsbana – det tipset hade vi snappat upp i FB-flödet. Jo, det var imponerande när de stora planen dalade över våra huvuden!

Sen åt vi en riktig kanonmiddag på O´Reilleys – man måste väl erkänna att mathållningen en sån här vecka inte är av högsta hälsosamhetskategorin. Vi roar oss hellre än står vid spisen, så att säga. 

I morgon är Järnvägsmuseet i Hyvinge i planerna, vi har nämligen betat av huvudstadsaregionens museer rätt duktigt och får bege oss lite längre bort. 

Ikväll spelade vi också Afrikas stjärna och Cluedo, pusslat har vi också. Och mommo har lärt sig ett nytt dataspel av S – Badland hette det – inte lätt. Allt oftare kan flickorna saker jag inte kan. Bra!

Men nu är det tyst i huset. Och något avslappnande glas rött blir det inte frågan om.  Vi dricker ingen alkohol när vi har ansvar för barnbarnen. Champagnen denna vecka bär namnet Pellegrino.

Best of

15.10. En glimrande höstsöndag mitt i flera dagar regn – och mer nederbörd är på kommande ser jag av rapporten. 

Men i dag var det strålande – vi kunde äta på inglasade balkongen- i 26 grader!

Mitt i hösten är vi, det är ruska både inne och ute. Höstlov nalkas, vi har barnbarnen här hela veckan. Deras föräldrar är i Japan och verkar stortrivas med alltihop. Tumisskapet, att uppleva en fullkomligt annorlunda civilisation. Jag gläds storligen åt alla rapporter, både per sociala medier och telefonerande via olika gratiskanaler. Japan verkar vara något fullkomligt vidunderligt. Men jag undrar hur mina knän skulle klara den kulturen. Alla dessa stolar utan ben och madrasser direkt på golvet. Inte skulle makens fiskallergi ha det lätt heller. Men nog verkar det fint! Allt är lite olikt – och genomtänkt på ett spännande vis.

Vi härhemma  planerar också ha det skoj i veckan, bara slappa och umgås- gå på museer, spela spel, whatever, och äta det vi tycker om.

Best of – döpte jag bloggen till, ja! Där kommer vi in på vår vana att vid kvällssitsarna knäppa på Spotify. Skivorna får vi spela via datorn nuförtiden, DVD-spelaren bara säckade ihop och vi tyckte inte det var värt att köpa en ny. Dator-högtalare är lika bra. Färre apparater!

Igår kväll  råkade jag få syn på listan över vad vi loggat in på via Spotify senaste tiden: Best om Puccini, Messias, Svenska ballader, Ruben Nilsson, Sofia Karlsson, Lugna låtar, Torsten Bergman, Gluntarne, Jussi Björling, Operettas, Best of the sixties, Best of the seventies, Proms (från Albert Hall, London). 

Sånt. Säger mycket om oss och våra preferenser. Irish pub music har vi också lyssnat mycket på. Mozart, Elgar och Juice Leskinen! Allt världen kan bjuda på! Och snart drar Julradion igång! 

Nåja, nu en liten tupplur på maten. 

Tre arbetsdagar till, sen höstlov! Yes!

Centrum i ett gånget liv

Denna höst är rekordartad för mig när det gäller att framträda på olika ställen. Sju föredragstillfällen och prat på mässor, bokkalas och seminarier är inprickade hittills. Det är ordspråken förstås, men också annat, lokaltradition.

Plötsligt finner jag mig vara bokad till tre platser som har stark anknytning till min forna tillvaro som kårbölebo, bosatt i förorten i norra Helsingfors. Tre år sedan vi flyttade därifrån, sen dess har jag knappt haft någon kontakt med trakten. 

Vi flyttade ju för att det mesta runnit ut, engagemang, kontakter, äldre släktingars boende där. Dessutom hade familjens centrum och fokus förflyttats till sydvästligaste Esbo.

Nu har jag två dagar i rad i föredragsuppdrag besökt mina gamla hemknutar. I går talade jag om sägnerna i Helsinge som tittgluggar mot det förgångna, i dag stod jag i talarstolen i Munkshöjdens kyrkas församlingssal och berättade om ordspråk.

Och med ens  var jag tillbaka i allt som timat i mitt förgångna liv. I publiken satt många personer som blivit boende kvar, människor jag haft en hel del att göra med förr, men inte sett på flera år nu: Gunnar och Stina och Siv och Bobi, Gun-Britt och Helena och Bengt och Solveig och …. 

När jag steg in i församlingssalen i dag stockade det sig i halsen. Så många minnen drabbade mig på samma gång. Kyrkkaffen och församlingsval och körövningar, vänner som inte mera sitter i de jordiska församlingssalarna. Allt, allt kom i mitt sinne på en gång. 

Men jag ställde mig i podiet och satte igång – glad att både i går och i dag ha en intresserad, nyfiken publik. 

Det blev goda vibrationer av det hela, i alla fall, om än med några stråk av vemod. 

Som tredje anhalt ska jag ännu i höst tala i ”Drängstugan” som är belägen bredvid träskolan där både maken och dottern varit elever. Det blir också en märklig upplevelse, så många examensdagar och Hem och skola-möten som man genomfört i den skolmiljön. Jag anar mig till att ett antal bekanta sitter också i den publiken. 

Mitt hjärta bultar åter av alltför stor dos gamla minnen på en gång. 

Och jag  inser att en del av mig aldrig flyttade bort, trots att mitt centrum nu är beläget annanstans. 

Här står jag i centrum av trädgårdslabyrinten på Milavida. Tryggt inpackad i det gröna, bara lite vilsegången.

Solkiga rutor

Första gången i livet planerar maken och jag använda oss av professionell städhjälp. Allt flera vänner talar om glädjen att vandra in i ett genomputsat, fräscht hem. Avdragbar är kostnaden också.

Först ska vi boka fönstertvättare. Husets fasad spolades häromveckan – borta är det gröna algtäcket norra sidan regelbundet beläggs av – men med följden att alla ytterrutor nu är prickiga och solkiga och eländiga att beskåda. När man som vi bor i våning 5,5 är det otäckt att på gamla dar sträcka sig ut mot djupet. Riktigt rena blir inte rutorna med våra konster heller.

Så vi tänkte försöka beställa tvättare, men det är inte så lätt att hitta till rätt tvätt s.a.s. Ovan som man är. 

Det mesta övriga klarar vi väl av i ett litet tvågamylers hushåll – men skåpytorna i köket på hög höjd är också ett problem. Genomflottiga efter år av kockande i bottenetaget – och som sagt – högt uppe – högre än vår köksstege når. Gamyler ska inte vingla omkring oförsiktigt. Man påmindes om detta med nyheten om Magdalena Ribbings frånfälle – till följd av en olycka i hemmet.

Vi ska varken överskatta eller underskatta oss i denna ålder, och knixen är att uppfatta var gränsen går.

I dag var det för övrigt roligt att komma hem från jobbet. Jag möttes i dörren av T och S, stora kramar och massor att berätta. Båda tycktes ha växt på längden igen – fast det inte var många dagar sen vi sågs.

Det doftade korv och pommes frites i hela huset och efter att precis allt blivit uppätet (”det var god fisk i skolan, mommo, men den hade så mycket ben att matrasten tog slut innan vi ätit oss mätta”) gav vi oss av på torsdagens hobbyrunda. Först ska T lämnas av vid Street Dancen och en halv timme senare S vid scouterna. Vi hann handla lite på Stora Äpplet mittemellan aktiviteterna, sen var det upphämtning omvända rundan. 

För mommo och mofa är de här vardagliga rutinerna en chans att hålla sig a jour – både med flickornas liv – och hela den aktuella barn- och ungdomskulturen. 

Månne Kirkaslasi (Klara glas) är en bra fönstertvättfirma? Dem tänkte vi försöka med först. Eller har nån ett annat bra förslag på firma i Esbo-trakten?

För så här kan vi ju inte ha det: se nedan!

 

Oktober! Lite närmare evigheten.

Ottobre meddelar vår italienska väggalmanacka med en målning av Domenchino. Ja! Passar bra. Tvåhundraåttinånting dagar arbete kvar – jag räknar ju ner till pensionen – att komma under 300 var en milstolpe.

Jag räknar och kalkylerar – mot vad? Pensioneringen – pensionslivet – döden – evigheten?

Dessa dagar vet jag inte riktigt själv. Jag har nån sorts kris på gång vad gäller min livsåskådning. Allt oftare stupar jag på formuleringar vad gäller döden. ”Vila i frid”, tycks vara en favorit på tal om dödsfall nuförtiden – fast döden inträffat oförhappandes och den som gick över tiden troligen varken var sugen på  vila eller frid ännu.

Sen tron på evigheten. Varför har tanken på det eviga livet blivit svår för mig? Många som mist närstående  talar  t.ex. om att ”mamma nu äntligen fick komma till pappa”, för evig gemensam tillvaro. Som en tröst, något att se fram emot.

Jag är ju kristen, med kristna funderingar och kalkyleringar. Varför har jag nu när den sista vilan nalkas börjat grunna och grubbla kring  detta? Varför är scenariorna kring tillvaron efter döden svåra att ta till sig? Varför funderar jag ibland att det nästan vore skönare att bara slockna ut, att försvinna, som helt andra religioner än min egen talar om.

Man talar om döden – men egentligen säger man inte allt man tänker. Man kanske säger och formulerar vad man önskar eller har lärts att hoppas på.

Detta är högre  filososofin, saker man inget vet om. Och ju egentligen inte ska bekymra sig om.

I går kväll deltog jag i fysikersamfundets Pecha-Kucha kväll där teman med startsmällen och slutexplosionen berördes – vid sidan om mycket annat. 

Mot mångas tänkande ser jag ingen logik i att denna komplexa och superunderliga världsordning kunde vara slumpmässigt tillkommen – jag förlitar mig fortfarande på en skapares idéer och lösningar. 

Men ju äldre jag blir, desto mera tycks jag grubbla. När den återstående tiden är konkret ändlig väcks frågorna.

Egentligen borde jag ju bara fundera på hur de återstående dagarna ska spenderas. I dag blev det mikaeligudstjänst för stora och små i domkyrkan och makens goda middag här hemma. Men borde jag planera något viktigt och epokgörande, något allmännyttigt om jag har lyckan att nå pensionsåldern?

Jag har hursomhelst börjat titta på gamla foton, både av mina kära bortgångna och mig själv. Söker nycklar in i mitt väsen, på något sätt. Nedan Carola 1956 ca och Carola ca 60 år senare. Jaa, Carola. Vad blev det – och vad ska det ännu bli?