Ottobre meddelar vår italienska väggalmanacka med en målning av Domenchino. Ja! Passar bra. Tvåhundraåttinånting dagar arbete kvar – jag räknar ju ner till pensionen – att komma under 300 var en milstolpe.

Jag räknar och kalkylerar – mot vad? Pensioneringen – pensionslivet – döden – evigheten?

Dessa dagar vet jag inte riktigt själv. Jag har nån sorts kris på gång vad gäller min livsåskådning. Allt oftare stupar jag på formuleringar vad gäller döden. ”Vila i frid”, tycks vara en favorit på tal om dödsfall nuförtiden – fast döden inträffat oförhappandes och den som gick över tiden troligen varken var sugen på  vila eller frid ännu.

Sen tron på evigheten. Varför har tanken på det eviga livet blivit svår för mig? Många som mist närstående  talar  t.ex. om att ”mamma nu äntligen fick komma till pappa”, för evig gemensam tillvaro. Som en tröst, något att se fram emot.

Jag är ju kristen, med kristna funderingar och kalkyleringar. Varför har jag nu när den sista vilan nalkas börjat grunna och grubbla kring  detta? Varför är scenariorna kring tillvaron efter döden svåra att ta till sig? Varför funderar jag ibland att det nästan vore skönare att bara slockna ut, att försvinna, som helt andra religioner än min egen talar om.

Man talar om döden – men egentligen säger man inte allt man tänker. Man kanske säger och formulerar vad man önskar eller har lärts att hoppas på.

Detta är högre  filososofin, saker man inget vet om. Och ju egentligen inte ska bekymra sig om.

I går kväll deltog jag i fysikersamfundets Pecha-Kucha kväll där teman med startsmällen och slutexplosionen berördes – vid sidan om mycket annat. 

Mot mångas tänkande ser jag ingen logik i att denna komplexa och superunderliga världsordning kunde vara slumpmässigt tillkommen – jag förlitar mig fortfarande på en skapares idéer och lösningar. 

Men ju äldre jag blir, desto mera tycks jag grubbla. När den återstående tiden är konkret ändlig väcks frågorna.

Egentligen borde jag ju bara fundera på hur de återstående dagarna ska spenderas. I dag blev det mikaeligudstjänst för stora och små i domkyrkan och makens goda middag här hemma. Men borde jag planera något viktigt och epokgörande, något allmännyttigt om jag har lyckan att nå pensionsåldern?

Jag har hursomhelst börjat titta på gamla foton, både av mina kära bortgångna och mig själv. Söker nycklar in i mitt väsen, på något sätt. Nedan Carola 1956 ca och Carola ca 60 år senare. Jaa, Carola. Vad blev det – och vad ska det ännu bli?

Annonser