Denna höst är rekordartad för mig när det gäller att framträda på olika ställen. Sju föredragstillfällen och prat på mässor, bokkalas och seminarier är inprickade hittills. Det är ordspråken förstås, men också annat, lokaltradition.

Plötsligt finner jag mig vara bokad till tre platser som har stark anknytning till min forna tillvaro som kårbölebo, bosatt i förorten i norra Helsingfors. Tre år sedan vi flyttade därifrån, sen dess har jag knappt haft någon kontakt med trakten. 

Vi flyttade ju för att det mesta runnit ut, engagemang, kontakter, äldre släktingars boende där. Dessutom hade familjens centrum och fokus förflyttats till sydvästligaste Esbo.

Nu har jag två dagar i rad i föredragsuppdrag besökt mina gamla hemknutar. I går talade jag om sägnerna i Helsinge som tittgluggar mot det förgångna, i dag stod jag i talarstolen i Munkshöjdens kyrkas församlingssal och berättade om ordspråk.

Och med ens  var jag tillbaka i allt som timat i mitt förgångna liv. I publiken satt många personer som blivit boende kvar, människor jag haft en hel del att göra med förr, men inte sett på flera år nu: Gunnar och Stina och Siv och Bobi, Gun-Britt och Helena och Bengt och Solveig och …. 

När jag steg in i församlingssalen i dag stockade det sig i halsen. Så många minnen drabbade mig på samma gång. Kyrkkaffen och församlingsval och körövningar, vänner som inte mera sitter i de jordiska församlingssalarna. Allt, allt kom i mitt sinne på en gång. 

Men jag ställde mig i podiet och satte igång – glad att både i går och i dag ha en intresserad, nyfiken publik. 

Det blev goda vibrationer av det hela, i alla fall, om än med några stråk av vemod. 

Som tredje anhalt ska jag ännu i höst tala i ”Drängstugan” som är belägen bredvid träskolan där både maken och dottern varit elever. Det blir också en märklig upplevelse, så många examensdagar och Hem och skola-möten som man genomfört i den skolmiljön. Jag anar mig till att ett antal bekanta sitter också i den publiken. 

Mitt hjärta bultar åter av alltför stor dos gamla minnen på en gång. 

Och jag  inser att en del av mig aldrig flyttade bort, trots att mitt centrum nu är beläget annanstans. 


Här står jag i centrum av trädgårdslabyrinten på Milavida. Tryggt inpackad i det gröna, bara lite vilsegången.

Annonser