En liten festsäsong infaller första veckan i november. För vår familjs del innefattar den förutom Allhelgona, Svenska dagen och Fars dag även dotterns födelsedag 5.11. Varierande högtidligheter alltså, rad i rad.

Allhelgona inledde på lördag med besök på begravningsplatsen. Maken och jag har blivit trägna ompysslare av släktens gravar, förr tände vi ljus bara på julen. Nu känns det plötsligt viktigt att ta en tur på Allhelgona också. Placera lite granris på den frusna marken, planera putsning av stenarna nästa sommar. Vi funderar över vilka gravar vi har råd att betala vård för, vi minns dem som vilar där.

Definitivt ett tecken på att vi åldrats lite mer igen. 

Det var väldigt mycket folk på Sandudd mitt på ljusa dagen, t.o.m. Ljuständningen verkar ha ökat igen, det är såna tider.

Sen var det dotterns trevliga födelsedagsmiddag på söndag. God mat – och alla minnena från den dramatiska dagen för 37 år sen då hon gjorde entré i världen genom oplanerat hastigt kejsarsnitt. Jag glömmer aldrig den där första minuten då hon rullades in till en yrvaken mor. Hur hon verkade känna igen min röst när jag högtidligt presenterade mig. Hur starkt hon grabbade tag i mitt pekfinger. Hur allt plötsligt hade en ny dimension.

Sen har vi Svenska dagen. Jag brukar aldrig fira, annat än med en halv Gustav Adolfsbakelse på jobbet. I år hade inga bakelser införskaffats. Det var lite snopet, för var borde man väl fira det svenska om inte i dess litterärkulturella högborg.

Nå, det blev Modersmålets sång och kaffe med dopp i samband med föredrag på Marthamöte istället. Modersmålets sång lär man kunna utantill till döddagar. Det rungade om sången. Sen sjöng vi ”Jag älskar min hembygd vid svallade hav”. Det gör  jag ju faktiskt nuförtiden. Men det är gruvlig text i den sången i övrigt.

Nu återstår farsdag. Far tänkte jag på lite vid graven i söndags. Vår relation var – sval, svår, outvecklad – vad ska vi välja?

I alla fall försöker jag nu på äldre dagar komma ihåg det som var ljust. Och från ingenstans dök minnet av hushållerskan Elsa upp. Elsa var fars alter ego när han mot naturens ordning skulle träda till i köksarbetet. Under de långa perioder mamma var väldigt sjuk hände det då och då. Det stora gulsvarta Marimekko-förklädet åkte på och Elsa ruschade omkring med grytor och pannor.

Jag minns det för att det var en ljusglimt i en eländig period. Far skojade och spexande, han kunde ju det om han ville. En befriande stund av skratt bröt oron och ångesten. Vi skulle nog klara skivan, Elsa hade full kontroll!

Om några veckor har vi advent här. Igen helt andra feststämningar. 

Jag älskar dessa årets sista månader!